Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Min farfar kungen

/

Precis som kronprinsessans fästman har jag mina rötter i Ockelbo. Det är min enda koppling till kungahuset.

Annons

Jag tänker på kronprinsessan ibland. Tänker att jag som flyttade hemifrån när jag var 17 säkert bott kvar med mamma och systrarna längre om vi hade haft 600 rum och kök. Och övernattningsslott land och rike kring.

Inte för att det här handlar om kungafamiljen. Snarare om hur vi alla är lika i det att vi existerar på olika villkor med olika förutsättningar.

Farfar är född och uppvuxen i Ockelbo men flyttade till Boden där han och farmor träffades under kriget. Sen fick de pappa. Och pappa växte upp, träffade mamma, de fick mig, de flyttade runt, pluggade och demonstrerade. Fick fler barn och skiljde sig och vi flyttade upp till Luleå med mamma, pappa stannade i Stockholm.

Boden är en lite stad norr om Luleå, men den ligger väldigt nära. Som Sandviken i förhållande till Gävle antar jag; jag har inte större koll på ert län än vad ni har på mitt.

Farfar blev min fadersgestalt. Jag menar inte att min pappa var en dålig pappa men det var trots allt 100 mil emellan oss. Farfar gjorde mig till den jag är, även om det inte riktigt blev som han tänkte: han ville lära mig åka skidor, spela hockey och köra bil. Inget jag än i dag behärskar, trots att jag hunnit fylla 40. Men han älskade mig förbehållslöst och jag honom. Och han köpte mig min första elgitarr.

Och vi åkte på husvagnssemestrar. Och jag sprang omkring i bilhallen där han jobbade. Och han har i perioder försörjt mig när det har varit skralt på poetkontot. Han lärde mig inte om blommor och bin. Vi bodde aldrig formellt tillsammans.

Men jag hade honom alltid. Och jag vet flera som aldrig haft någon alltid, inte ens om de bott under samma tak, i samma slott eller koja, alldeles oavsett om de varit släkt i rakt nedstigande led eller inte.

Oavsett om de flyttat hemifrån tidigt eller ens någonsin.

Farfar tog hand om oss; pappa, barn- och barnbarnsbarnen och farmor, inte minst farmor. Och alla andra med. Kompisar, övrig släkt, alla som behövdes tas om hand tog han hand om. Och trots alla olikheter oss emellan så är det mitt arv. Man tar hand om andra, det är det det går ut på. Man hjälps åt. Farfar lever ännu men han kommer aldrig läsa det här.

Jag vill bara ni ska veta det här, det finns Alkbergs kvar i era trakter med och vi tar hand om dem vi kan ta hand om. Min farfar är vår sida av släktens patriark, kungen. Och hans känsla av ansvar måste kommit sig ur något, jag kan inte föreställa mig att Alkbergs i Gävleborg skulle vara annorlunda än vi i Norrbotten i det avseendet.

Så fundamentalt är nämligen det han så småningom lämnar oss med: omsorgen om andra. Folk kan säga vad de vill men det blir aldrig omodernt.

Bortsett från att det här handlar om mig och min farfar är vi inte så olika, någon av oss. Internationell solidaritet. Som vi skanderade på varsitt håll. Olika demonstrationer, olika tider. Ändå samma.

Mer läsning

Annons