Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monolog - dialog

/

1 maj är över. Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin tog sig igenom dagen helskinnade. Demonstrationstågen gick av stapeln precis som de brukar. Det mesta var sig likt. Och det är delar av Socialdemokraternas problem.

Annons

Socialdemokraterna är verksamt i en krisbransch. Partiernas medlemstal är på stadig nedgång, en utveckling Socialdemokraterna inte är något undantag från.

I svenskens livspusslande finns inte plats för Socialdemokraterna. Eller rättare sagt, i livspusslandet gör svensken inte plats för Socialdemokraterna. Detta trots att hösten 2008 visade oss med all önskvärd tydlighet att politik är vad som återstår när allt annat rämnat.

I dag kan den som vill bli Socialdemokratisk supporter, det är tydligen vad partiet kallar medlemskapet numera. Supporter är engelska och betyder anhängare, stödjare, gynnare, försvarare och försörjare. Socialdemokraterna använder ordet som en referens till idrottsvärlden. Vi kan heja på sossarna lite som vi hejar på Brynäs tycks budskapet vara.

Men någonstans betyder den där metaforen först och främst att Socialdemokraterna gett upp. Att man ser sig själv som ett hockeylag där alla inte är med i matchen, men kan sitta på läktaren och stötta sitt lag.

Det är för lågt ställda ambitioner.

Kärnproblemet är inte att människor är ointresserade av politik. Kärnproblemet är att de i mångt och mycket är ointresserade av partiet som organisation, av att ingå i en enhet där ett medlemskap innebär att ingå i ett kollektiv där du förväntas vara lojal. Ett lojalitetskrav som innebär att du förväntas vara lojal mot både parti och person även om det innebär att du måste begå våld på dig själv och dina ståndpunkter.

Så är det inte! Utbrister förmodligen de mest rättrogna. Jo. Så är det. Svarar de med distans. Valet av Mona Salin som partiordförande är bara ett av många exempel på att den interna partilogiken är beskaffad på detta viset. Ett val av ordförande som inledningsvis mötte kritik inom de egna leden, en kritik som dock dämpades när det stod klart att Mona Sahlin var den som skulle bli partiets ordförande, för att övergå i lojalitet med både person och parti i form av tystnad. Något som framstår som fullt logiskt inom partiväsendet, men som torde framstå som ytterst märkligt för de som står utanför och blickar in.

Inom Socialdemokraterna pågår en översyn av partiets politik. Politiken är förvisso kärnan i partiets verksamhet. Men det räcker inte med politik. För att Socialdemokraterna åter ska kunna bli en rörelse krävs ett medvetet arbete för att återuppta samtalet med samtiden. Monologen som fortfarande är den dominerande kommunikationsformen måste ersättas med dialog. I stället för att förklara för människor hur det är borde partiet fråga människor hur det är. Och partiledningen, den borde lyssna mer på partimedlemmarna i samhällen som Sandviken och Ockelbo än på partistrategerna på Sveavägen 68.

För politik handlar inte om vare sig expertstyre eller elitsatsningar. Alla kan delta aktivt, i stället för att sitta på läktaren och vara passiv supporter. Det är partiets fundament och inte dess toppskickt som är dess framtid. Men för att få människor att engagera sig måste det finnas en ärligt menad inbjudan.

Mer läsning

Annons