Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Myten om fuskarna

Annons

När påståenden upprepas tillräckligt ofta blir de till sanningar. Helst om de får stå oemotsagda. En sådan ”sanning” är det utbredda fusket inom trygghetsförsäkringarna.

För fyra år sedan, augusti 2007, införde Sveriges riksdag en ny lag: bidragsbrottslagen. Den tillkom för att stävja det utbredda fusk som sades förekomma bland välfärdssystemen. Regeringen framhöll året innan i sin proposition att mycket talade för att brottsligheten mot välfärdssystemen var omfattande och ledde till stora felaktiga utbetalningar. Det var en lyckad pr-kupp. Men inte särskilt sann.

Nu har Riksrevisionen granskat hur den här nya lagen har fungerat. Kontentan är: inte särskilt bra alls. Detta eftersom regeringen utgår från hitte-på-siffror, alltså rena gissningar. Revisionen skriver i sin rapport att de bedömningar av det uppsåtliga fusket som tidigare gjorts, och som regeringen utgår ifrån, (tio miljarder kronor per år), är anmärkningsvärt långt ifrån den summa som har konstaterats vara bidragsbrott. (Under 2009 var summan som Försäkringskassan krävde tillbaka, och som antogs bero på fusk, 193 miljoner kronor.) En ytterst liten del av dessa återkrav leder till fällande dom i domstol. Det går helt enkelt inte att finna något brott.

Det ska jämföras med 133 miljarder (MILJARDER) kronor som det så kallade skattefelet (eller med ett annat ord: skattebrotten) beräknas uppgå till varje år. Det är en himla massa pengar som vi skulle kunna göra massor med bra saker för. Det är fakta och en sanning som bör spridas betydligt vidare omkring än bara till denna ledarsidas läsekrets.

Mer läsning

Annons