Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nämndeman inte ålderman

Annons

Wrangelska Palatset i Stockholm är ett slott. Under 57 år huserade hovet och svenska regenter innanför de breda murarna på Riddarholmen invid Mälarens strand. Här gick jag 2007 upp för stentrappan och öppnade den väldiga porten som samhällsengagerad och förväntansfull 18-åring. Tagen av uppdragets allvar och min allra första dag som nämndeman i Svea Hovrätt.

– Vi ropar in dig när rättegången börjar.

Orden kom snabbt när jag klev in genom rättssalens huvudingång den dagen. Jag minns att jag tittade på den tomma stolen bredvid de andra domarna, innan jag påtalade att jag var nämndeman och där för mitt uppdrag. Lite förvåning och konstig stämning senare hade jag i alla fall satt mig tillrätta och parterna kallades in. Min högst personliga känsla av att inte riktigt höra hemma i Wrangelska Palatset som ung person med en pappa från Iran dröjde sig dock kvar.

Representativiteten ska vara nämndemännens styrka. Det är syftet. Problemet är att det som ska vara systemets styrka har blivit dess svaghet.

Kåren har en motsatt åldersfördelning jämfört med befolkningen i stort. 23 procent av nämndemännen är mellan 18 - 44 år, motsvarande siffra bland övriga befolkningen är 44 procent enligt nya siffror från Domstolsverket. Medelåldern bland nämndemännen är 57,2 år. Det är orimligt och äventyrar inte bara insynen och den medborgerliga förankringen i Sveriges Domstolar. Det hotar nämndemannasystemets legitimitet.

Fler samhällsengagerade personer borde kandidera till nämndemän. Uppdraget ger en unik inblick i det svenska rättssystemet och tillfälle att delta i processen kring samhällets allra starkaste maktmedel, nämligen att tillsammans med jurister ta ställning till skuld och eventuellt straff vid påstådda brott.

De politiska partierna nominerar men uppdraget är opolitiskt och du behöver inte vara medlem i ett parti. Tanken med den månghundraåriga rättstraditionen är att öppna upp domstolar för folklig insyn och upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsskipningen. Nämndemän ska vara folkets representanter i domstolarna. Det förutsätter en representation som någotsånär återspeglar befolkningen och förhållandena i samhället.

Nämndemän är viktiga för Sverige. Domstolar ska inte vara en plats uteslutande för jurister och allt för smala perspektiv. Den dömande makten är en av samhällets allra viktigaste hörnstenar. Där behövs insyn och inslag av medborgerligt deltagande. Så ser det också ut i de flesta utvecklade demokratier med fristående domstolar. Men vi kan inte ha ett system som inte klarar av att leva upp till sin egen funktion.

I juni 2013 presenterades en utredning av systemet. Slutsatsen var bland annat att nämndemän är viktiga men att rekryteringen behöver breddas. Ett antal förändringar som syftar till att skärpa kraven på och utbildningen av nämndemän har blivit verklighet. Det handlar om obligatorisk utbildning, inhämtande av utdrag från belastningsregistret och större möjligheter att avsätta nämndemän. Det är bra, inte minst sett till Sverigedemokraternas intåg. Deras makt har lett till allt fler avslöjanden om nämndemän som uttalat sig hatiskt och rasistiskt.

Tyvärr saknas konkreta beslut för att råda bot på kårens likformighet. Förutom Sveriges Domstolars informationsinsatser saknas helt åtgärder som ger bättre förutsättningar för unga vuxna att bli valda. Liksom utredningen föreslår behöver de politiska partiernas monopol på att nominera brytas upp. Fler samhällsaktörer kan dela på ansvaret.

Domstolsverket har länge tryckt på behovet av föryngring. Trots konsekvent fokus på att sänka medelåldern går arbetet trögt. Nämndemännen som valdes för 2015 blev i snitt knappt ett år äldre jämfört med 2011. Vid senaste valet blev kåren 0,5 år yngre. Det är en total brist på framgång i en prioriterad, noga utredd och uppmärksammad fråga.

Systemet med nämndemän har med rätta fått utstå kraftig kritik de senaste åren. Bilden av en äldre pensionär som halvslumrar i rättssalen har etsat sig fast. Den bristande representationen har inte heller gynnat diskussionen kring föråldrade och patriarkala synsätt i domstolar, exempelvis kring det eventuella offrets kläder i sexualbrottsärenden.

Det är inte systemets fundament som är föråldrat utan nämndemännen själva. Grundtanken är värd att försvara men vi kan inte acceptera en kår så likformig att det som ska vara systemets styrka är dess svaghet. Konkreta förändringar behövs, såväl politiskt som internt inom partierna. Ett försvar av systemet kräver en breddad och lämplig kår. Vi kan inte acceptera att nämndeman blivit synonymt med ålderman, inte ens i Wrangelska Palatset.

Mer läsning

Annons