Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När man mördar barn

Annons

I dag är det fem år sedan Utöya, en dag att minnas offren och deras engagemang för en bättre framtid.

På eftermiddagen den 22 juli 2011 detonerar en sprängladdning inne i centrala Oslo. Efter att ha hört på radion att bara en person har dött vid bombningen av regeringskvarteret bestämmer sig gärningsmannen Anders Behring Breivik för att bege sig till Utöya och ungdomslägret Arbeiderpartiets ungdomsförbund, AUF, håller. Målet är att döda alla på ön. Han mördar 69 av dem.

Inledningsvis handlar spekulationerna i media framföra allt om att det hela skulle handla om ett islamistiskt extremistdåd. Det visar sig vara fel. Gärningsmannen heter Anders, är blond, född och uppvuxen i Norge och högerextremist. Skälet till att han begett sig ut till Utöya är ett hat mot det öppna och mångkulturella samhället, mot socialism, mot feminism, mot snart sagt alla goda krafter i samhället. Han dödar barnen och ungdomarna på Utöya för att döda den norska socialdemokratins framtid.

"Jag menar att alla politiska aktivister som väljer att kämpa för multikulturalismen och som är aktiva i en sådan organisation är legitima mål." ska han senare säga under rättegången.

Anders Behring Breivik och den tankesfär han rör sig inom är på många sätt mycket lika den islamistiska extremismens utövare och deras världsbild. Samma vanföreställning om att vad som skiljer människor åt, är mer avgörande än allt det som förenar oss. De strategiskt utvalda platserna för attacker i Europa är symboler för ett öppet samhälle. Ett ungdomsläger i Norge, en satirtidskrift i Paris, restauranger och konsertlokal i Paris, en flygplats i Bryssel och nu senast, strandpromenaden i Nice.

Dagarna som går efter den 22 juli är dagar då medierna rapporterar om en nation i sorg, men också om en statsminister som möter det fruktansvärda med följande ord:

"Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet, men aldrig naivitet"

Fem år har gått sedan Utöya. Det hat som drev Behring Breivik finns kvar i såväl Norge som Sverige. Vi ser det i Fremskrittsparties och Sverigedemokraternas framgångar i opinionen, i nazistdemonstrationen i Borlänge på första maj. Vi ser det i näthatet och kommentarerna som skrivs om att "öppna ögonen", om att "packet" ska ut, om feminister som borde våldtas och vänstermänniskor som borde skjutas.

Men lever gör också det engagemang som drev de unga på Utöya, som fick dem att lägga delar av sitt sommarlov på ett politiskt läger. Det lever i språkkaféer och fotbollsföreningar, i ilskan över ett Europa som sluter sig allt mer.

Den som vill hedra de som så brutalt mördades på Utöya, minns just deras engagemang, deras tro på att en bättre framtid präglad av solidaritet och jämlikhet mellan människor är möjlig.

Det är den. Men den kräver också av oss att vi varje dag väljer denna framtid genom våra ord och våra handlingar.

Eller som en av AUFs medlemmar uttryckte det i samband med Utöya:

"Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans."

Det är inte naivitet. Det är den enda möjligheten vi har om vi vill leva i samhällen präglade av öppenhet, demokrati, frihet, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet med varandra.

Det är så vi skyddar varandra.

Mer läsning

Annons