Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Noll pluppar

Tennisveckans sista dag åker jag och kamraten till Båstad. Bara för att titta. Vi kallar vår utflykt 90-tals ironiskt för bratssafari. Under tennisveckan flyttar Stureplan till ett litet samhälle i Skåne för några dagars rekreation och Pepes Bodega och tennis. Prinsen var också där.

Annons

 

Det är en mulen dag, vi fikar, ser några brats och åker tillbaka till Halmstad.

I Torekov har man problem med bryggbadandet läser jag i Kvällsposten. Något om nakenbad på morgonen och tofflor som markerar att man vill vara själv på bryggan och köbildning och Ulf Dinkelspiel som tydligen skall ha varit del i en bryggbadarkonflikt vilket han själv hävdar med bestämdhet inte stämmer.

Vi har det bra här i sommarsverige. Vi kan unna oss att lägga tankekraft och tidningsartiklar på bryggbadarkonflikter.

Kamraten åker hem till Gävle och jag fortsätter vidare mot Tornedalen. Från Halmstad till Göteborg. Från Göteborg till Stockholm, från Stockholm till Luleå, från Luleå i en hyrbil mot Tornedalen. Nästan hela Sverige på en dag.

Sätter mig i bilen med Olle Ljungström i högtalarna som sällskap och mil av ödsliga vägar framför mig. Han matchar vägen hem bra, han den där Ljungström, med textrader som är naivt livsbejakande och lätt svårmodiga allt i ett. Lite som sommaren och Tornedalen tänker jag. Och textraderna om flickan som ligger bredvid honom men vill ha någon annan och orden om att det är sånt som bara händer honom låter ju helt rimliga i all sin rara orimlighet.

För vi tänker ju ofta så, att allt som händer oss är sånt som aldrig händer någon annan. Vilket ju inte alls är särskilt sant. Det mesta har redan hänt någon annan. Men mitt i naveln är det svårt att se de andra.

Jag är på väg till en by man bara hittar om man vet att det är dit man är på väg. Här finns inte svininfluensa. Här är det alltid lågkonjunktur. Här finns inte bredband och bara fläckar av mobiltäckning.

Om man vill, och det vill man ibland, kan man avskärma sig helt från resten av världen här, inte kolla sin jobbmail och inte vara tillgänglig via mobiltelefonen. Det här är en bra plats att vara närvarande på. Även om stressen över att inte vara tillgänglig slår till ibland om man, nej inte man, jag, går runt med mobilen framför mig i jakt på pluttarna. Och ja, jag skäms lite över min lätt desperata millimeterkunskap om var mobiltäckningen är bäst.

För det är lätt att skriva om hur viktigt det är att vara ledig när man är ledig. Att den som alltid är tillgänglig aldrig är riktigt närvarande. Det är lätt att läsa rapporterna om hur svenskens semester blir allt mindre semester, att varannan chef och tjänsteman arbetar även under semestern och tycka att det är osunt. Men det är svårt att leva otillgänglig. Även om jag är övertygad om att det faktiskt är så ett liv måste levas och att även jag borde öva lite oftare på att vara närvarande istället för att veta exakt var det går att både ringa och ta emot samtal på jobbtelefonen.

Nu sitter jag slutligen i alla fall här. I ett annat Sverige. Ett där matbutiken ligger 15 kilometer bort och bara har öppet till 15.00 på lördagarna. Ett där man dricker kokkaffe som smakar mormor och mamma och matriarkat. Ett där man inte ringer innan man går och hälsar på hos någon. Ett där man sätter en sopkvast på dörren för att visa att man inte är hemma, det kallas Tornedalslås. Ett med kluriga, tysta män som berättar historier om byfejder och om att sova med knytnäven som huvudkudde och livremmen som täcke. (Har någon någonsin verkligen gjort det? Jag tror att de kanske ljuger för mig.)

Noll pluttar

Mer läsning

Annons