Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

November utanför Stockholm

/

Himlen hänger över huvudet som bly.
November på landsbygden utanför Stockholm.

Annons

Inga kullar och dalar, inga djupa skogar.

Det byggs härute, nya villor på nyavstyckade tomter, som bara dom kostar flera miljoner.

Jag hör polska pratas när jag går förbi ett skattesubventionerat swimmingpoolbygge.

Det börjar lukta stålar härute.

Polackerna som står och jobbar är klädda i täckjackor, dom har inga arbetskläder och dom tog bussen ut hit.

Vi flyttade hit på 80-talet, då var det riktnummer hitut, det var landsbygd.

Nu är detta nån slags wannabe-Djursholm, inte riktigt lika flott.

Men snart. Hoppas många.

Vi köpte vårt hus här på 90-talet för 500 000 svenska kronor, nu kan vi sälja det för över 4 miljoner.

Kanske man skulle sälja till nån idiot.

Och flytta från den här jävla problemförorten.

 

Himlen ligger som bly över huvud och axlar, morgonens nyheter likaså, krig och rashets, rädsla och ökande övervakning.

Jag går ut och går, har upptäckt att golfbanan nån kilometer ifrån där jag bor  trots sin känsla av konstgjordhet är skön att gå på, en känsla av savann, eller av Nordkallottens lågfjäll, man har himlen rakt framför sej om man kommer upp lite i terrängen.

I Paris samlas världens ledare bakom miljoner euro i security, i i avskild exkusivitet från alla dessa männsikor som inte fick åka till Paris för att sätta press på dom exklusiva att dom ska rädda oss.

Tror nån på allvar att dessa köpta politiker och lobbyister kommer att göra vad som är nödvändigt för att  mildra klimatförändringarna så att civilisatiomen, som vi känner den, överlever?

 

Vi bönar och ber, twittrar och gnäller. Ordet är fritt, än så länge, tror jag.

För vår egen säkerhet förbjuds vi att demonstrera i Paris.

Man ska väl visa förståelse för det.

Men långt innan terrordåden har Paris statsmyndigheter vägrat att samarbeta med arrangörerna.

Man vägrade ge demonstrationen som skulle vara den 29 november en rutt, vägrade att upplåta lokaler.

Så man kan ju fundera över om dom inte passade på lite där, när alla blev rädda.

Det var rätt många som passade på kan man säja.

Politikerna i Sverige passade på att sänka temperaturen riktigt ordentligt.

Ja, ni vet vad jag menar, håll i passet och tänk på vad du har på datorn.

Jag inbillar mej ibland att jag är avlyssnad, men mina vänner  säjer att jag har storhetsvansinne.

Fast vad sysslar dom då med på SÄPO? VILKA lyssnar dom på?

Inte på dom som eldat upp dussinet asylboenden här i Sverige under hösten i alla fall.

Kanske på oss som hjälpt flyktingar, vi kanske har haft kontakter med han i Boliden, ni vet han som alla vnumera vet namnet på.

Ja, man kan ju raljera under denna gråa himmel som sänker sej över golfbanan.

 

Det har hänt att jag till och med gått in på golfklubben för att ta en öl. Personalen där är extremt artig och förekommande, jag tror dom vill motbevisa mina fördomar om att golfare är ena riktiga svin, så jag blir överdrivet sjysst behandlad.

För en tid sen hade jag skrivit en artikel om att rika kommuner, som den jag bor i, är dom sanna problemförorterna. Här fuskas det med miljoner i skatt, här anställs svart arbetskraft för skitlöner och framförallt här tas det emot en löjligt liten andel flyktingar, precis som det är i dom flesta rika, moderatstyrda kommuner i Sverige.

När jag då stod i kö vid baren kom nån lokal tant och började gaffla om detta med mej, på det där moderata,trevliga sättet. Och jag svarade att ja, smaken är som baken.

Då fick jag plötsligt stöd av ho som stod i kassan!

– Jag tryckte på gillakanpen ialla fall, sa hon, till min stora glädje.

Det finns bra människor överallt.

 

Det finns bra människor överallt och vi måste hoppas, tro på och älska dom. Himlen är grå och vi kan inte lita på att våra så kallade politiska ledare ska slå sönder sina fjättrar av beroende till oljeknarkarna och bilindustrin.

Vi måste göra nåt själva.

Det bästa som hänt denna mörka höst i Sverige är alla dom som ställt upp och jobbat som volontärer i flyktingmottagandet, dom som öppnat sina hem och samlat kläder.

Som lagat mat, tröstat barn och lånat ut madrasser.

Det är den enda vägen framåt, att vi själva ordnar alternativen.

Alternativ som inte baseras på The Economic Man som tävlar om att ha flest prylar när man dör, utan istället odlar  den solidariska sidan av människans natur.

Gud vilken predikan. Men jag menar vartenda ord. Det är det enda vi kan hoppas på.

 

Nu går jag hem, och för att slippa dessa jävla villauppfarter med sina välklippta häckar sicksackar jag i landskapet för att undvika vägar och hus, jag går igenom små täta skogsdungar och risiga snår, och överallt finns det stigar som inte är gjorda av människor.

Älgar och rådjur har diskreta små svartbyggen av vägar, dom syns nu när löven och allt grönt är borta. Jag följer dom och det är inte raka vägen hem men plötsligt känns det som om jag är delaktig i en annan värld än golfarna och dom redan julklappsköpande kommuninvånaran härute i kommunen.

Det är sånt som gör att jag ibland tänker att jag ändå stannar kvar.

Det och alla flyktingvolontärer, som är hjältar.

Mer läsning

Annons