Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är det allvar

/

Annons

Ännu i våras talade många fortfarande om ekonomin ungefär som de talade om vädret. Regniga och soliga dagar avlöser varandra. Allt ordnar sig bara vi har tålamod.

Lika förtröstansfullt kommenterades unionen. Den utvecklas genom att hantera den ena krisen efter den andra. Genom att gång på gång lyckas med detta befästes den valda uppläggningen.

På mindre än ett halvår har grundstämningen påtagligt förskjutits. Nu är det allvar. Att med ytliga fraser försöka teckna en ljusare bild än sakligt befogat håller inte.

Det som fordras – vill jag hävda – är ett historiskt perspektiv på den oförmåga att fruktbart tolka situationen, som dominerar opinionsbildningen i Europa och Amerika.

För att börja med ekonomin är det påfallande hur den konventionella visdomen har återgått till det sätt att resonera som föregick trettiotalskrisen. Liksom fallet var för åttio år sedan tänker sig alltför många, att vi snarare borde sänka än fortsätta att höja levnadsstandarden.

Detta gäller trots vad som är uppenbart för varje vardaglig betraktelse. Stora samhälleliga behov har vi alla för ögonen. Fler och bättre sjukhus, skolor, bostäder, högskolor, vägar och järnvägar är naturliga satsningar och arbetslösheten skulle försvinna.

Att politiskt omvandla dessa närliggande önskemål och behov till en demokratiskt verksam samhällskritik är självklart bättre än att försöka spara sig ur krisen.

Ändå är detta inget som någon som är mån om sin samhällsställning framhåller. Dåraktigt nog har den konventionella visdomen återgått till mellankrigstidens villolära om att alla nationella ekonomier samtidigt måste tvärbromsa för att krisen skall kunna övervinnas.

Motsvarande gäller för den gemensamma valutan.

En gemensam marknad för kapital och varor gynnade alla. Klokt nog har det inte blivit så mycket av med att göra marknaden gemensam även för tjänster och arbete. Där slår länderna vakt om sina sociala system och överstaten tvingas vara återhållsam.

Problemet är att kärnländerna för tjugo år sedan härutöver bestämde sig för att inrätta ett system med gemensam valuta, ränta och växelkurs. Det skedde utan att de samtidigt skaffade sig resurser för att bemästra därigenom uppkommande kriser i medlemsländerna.

Skälet var att det inte fanns politiska förutsättningar för en gemensam välfärdspolitik. I stället valde länderna att intala sig, att det räckte med ömsesidiga löften om att möta uppkommande svårigheter inom ramen för sina egna budgetar.

Också detta var förstås dåraktigt och nu återstår förmodligen inget annat än att återgå till ett system med egna valutor och en välfärdspolitik, som varje land för sig bestämmer över.

Sverker Gustavsson

Mer läsning

Annons