Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

NYTT ÅR, NYTT HOPP?

Annons

Vågar man tro på 2011? Jag vet inte riktigt. Är tyvärr inte helt säker på det. Vilket ju är en extremt trist inställning till ett nytt år. Men så är det i alla fall. Jag är inte helt säker på att jag tror på 2011. Och så har jag känt länge nu. 

På valdagen 2010 befinner jag mig i Stockholm. När vallokalerna stängt åker jag ut till Tekniska museet i Stockholm där Socialdemokraterna ska hålla valvaka. De två sista veckorna före valet har Mona Sahlin och det Socialdemokratiska partiet ryckt upp sig. Kan det räcka? Hjärnan säger bestämt nej. Men hjärtat hoppas. För att så många människor i vårt land behöver en ny politik. Och även om Socialdemokraterna för länge sedan slutat tro på den inneboende kraften i sin ideologi är de trots allt fortfarande en motpol till egoismen och egennyttan. Så hjärtat hoppas.

När siffrorna börjar trilla in blir farhågorna sakta till ett faktum. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val i modern historia, men på valvakan på Tekniska Museet klappar Socialdemokraterna där inne trots detta fram sin partiledare Mona Sahlin som om hon vore en vinnare. Som om hon precis vunnit ett val åt sitt parti. Det har hon inte. Sahlin har lett Socialdemokraterna fram till sin andra valförlust på raken. Färre individer än någonsin tror nu på Socialdemokraterna som en progressiv politisk kraft för ett lite bättre Sverige. 

Men det verkar inte riktigt ha sjunkit in där på Tekniska Museet. På en av bildskärmarna ser jag en intervju med Veronika Palm fladdra förbi. Hon som vissa tror är Socialdemokratins framtid. Men i själva verket är en av de som absolut inte under några som helst omständigheter kan tillåtas ta över ordförandeposten om Socialdemokraterna ska kunna ta sig vidare som rörelse. 

Veronika Palm säger, som den goda socialdemokrat hon är, något om att partiet kanske inte varit nog tydligt. Hatar verkligen den förklenade förklaringsmodell som så många inom det Socialdemokratiska partiet tycks använda som snuttefilt varje gång tänkande människor vänder Socialdemokraterna ryggen. För den som försöker förklara motgångar med ett ”Vi var nog inte nog tydliga” säger egentligen ”Det var inte oss det var fel på. Det var väljarna.”. Ett alldeles lysande förhållningssätt till väljarnas syn påSocialdemokraterna om man inte vill förändras och inte vill lyssna. 

Applåderna och stödet för Mona Sahlin när hon kliver upp på scenen under valnatten gör mig illa till mods. Socialdemokraterna har förlorat ett val. Men beter sig som vinnare. Deras ledare med följe har lett partiet helt fel. Men trots det, ett utåt obrutet stöd för denna ledare. 

I en annan del av Stockholm är glädjen däremot stor. Sverigedemokraterna har röstats in i riksdagen. Det kommer inte som en chock. Det förvånar inte ens. Det var väntat. Och i takt med att utanförskapet och klyftorna växer kommer också Sverigedemokraterna att växa. Jimmie Åkesson hyllas som en hjälte av de sina. DN-svensken förfäras. På Facebook och Twitter flödar kommentarerna, många av dem nedsättande gentemot alla de som röstat in Sverigedemokraterna. Men skadan är redan skedd. Och det engagemang som Sverige visar dagarna efter valet är nu, på årets andra dag, historia. Aftonbladet bedriver inte längre kampanj och få har längre kvar profilbilder märkta med ”Vi gillar olika”. Mycket lite har förändrats. 

Skriver klart min artikel. På 2 000 tecken kan endast ett fragment av allt som borde sägas sägas. Men det är min fasta övertygelse att Socialdemokraterna nu måste börja om, att Mona Sahlin måste avgå, inte omgående, men i god tid inför nästa val, så att partiet ska kunna påbörja sin långa vandring mot en ny framtid. Och det är också vad jag skriver under rubriken ”Avgå Sahlin” under valnatten. En artikel som inte är kontroversiell i ljuset av valresultatet. Som borde vara en av många röster för en förändring. Men dagen efter valet är tystnaden kompakt.    

Där börjar 2011 för mig. I ett valresultat som ger lite hopp om förändring. Och i en socialdemokratisk, illavarslande mur av tystnad som får mig att inse att vägen tillbaka kommer vara mycket längre för Socialdemokraterna än jag tidigare befarat. 

Så jag tror med andra ord inte riktigt på det år som just tagit sin början. 

Men jag hoppas. 

Mer läsning

Annons