Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Och där kom den vita röken...

/

Annons

Det är något motsägelsefullt över utnämningen av Håkan Juholt som kandidat till partiledarskapet i socialdemokratin.

Mer än något annat beskrivs han som en person djupt och brett förankrad i det socialdemokratiska partiet, med en ledarstil åt det demokratiska hållet.

Samtidigt är den valberedningsprocess som ledde fram till att föreslå honom som partiledare något av det mest odemokratiska vi har sett, fullt i klass med hur påvar utses.

Slutna dörrar, 26 partidistriktsombudsmän som bråkat och ställt ultimatum, men till sist kommer det ändå vit rök och en enig valberedning föreslår en kandidat som verkligen ingen har gissat på.

Som alltid kommer det socialdemokratiska partiet att helhjärtat ställa upp bakom sin nya ledare.

Det är något av det bästa med socialdemokratin. Nu sluts leden.

Även jag tycker att Håkan Juholt ska få allt stöd och de bästa förutsättningar. Men han har lite att bita i.

För det första måste han ohyggligt snabbt bli generalist-politiker, i stället för ren försvarspolitiker. I decennier har socialdemokratin skyfflat runt sina unga lovande personer på olika poster för att de ska bli just generalister.

Anna Lindh var såväl miljö- som utrikesminister. Ulrica Messing fick genom åren ha ansvar för allt från arbetsrätt, lönebildning och jämställdhet, till ungdom, idrott, folkrörelse och senare infrastruktur och kommunikation.

Ylva Johansson fick också en bredd liksom Leif Pagrotsky och Thomas Östros med flera.

Men alla dessa generalistskolade före detta statsråd ställdes åt sidan (själv eller av andra) till förmån för en person som i de breda folklagren i bästa fall är känd som ren försvarspolitiker. I sämsta fall inte känd alls. Men kändisskap kan man ju lätt göra något åt.

Värre är det med grundkompetensen i breda fält av samhällsdebatten. Där får Håkan Juholt sitta rejält på skolbänken även om han varit riksdagsledamot i 17 år.

Men det roligaste av allt är att nomineringen av Håkan Juholt kanske skapar en helt annan bild av vad ”medial” innebär på 2010-talet.

I stället för att vara superstylad, snygg, stramt diplomatklädd med vita tänder, så blir ”medialitet” i Håkan Juholts tappning något helt annat.

Han kommer att ha svårt att passa in i de gamla föreställningarna om att gå igenom tv-rutan. I stället visar han humor, är otvungen och framstår som allas ”kompispappa” och känns rätt vanlig – på ett positivt sätt.

Och i detta kanske socialdemokratin har gjort något alldeles briljant.

Det välputsade blir kanske omodernt? Det genuina blir allt! Vem vet?

Ursula Berge

samhällspolitisk chef,

Akademikerförbundet SSR

Mer läsning

Annons