Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Och detta är resultatet

/

Annons

Går igenom det som skrivits och sagts de senaste 24 timmarna. Det går inte att förstå att någon kan hata så mycket. 
För det är obegripligt att någon kan hata så mycket att två flygplan styrs rakt in i World Trade Center och dödar tusentals. Det är obegripligt att någon kan hata så mycket att man placerar sprängladdningar i tunnelbanan i London. Och det är obegripligt att någon hatar så mycket att han först detonerar en bomb i regeringskvarteret i Oslo och sedan beger sig till ett ungdomsläger för att slakta människa efter människa. 

Allt som framkommit rörande den 32-årige norrmannen Anders Behring Breivik som nu är misstänkt för att ha mördat över 90 människor får honom att framstå som normal. Det vore enklare att skriva onormal. Men hans åsikter delas i dag av så många att det får honom att framstå som normal. Samma hat som drivit denne norske 32-åring till att mörda finns runt omkring oss varje dag. Den 32-årige norrmanen tog klivet från ordet till handling. Hans ord landar dock dag efter dag på nyhetsredaktioner landet över. I kommentarer som aldrig läggs ut på nätet, i mail och telefonsamtal. Går du in på Flashback hittar du exakt samma ord som Anders Behring Breivik delat med sig av på norska forum. Den 32-årige norrmanen är inte onormal. I alla fall inte ifråga om sina åsikter. Därmed är den ensamme norrmannen inte heller särskilt ensam. Han agerade utifrån en övertygelse som delas av tusen och åter tusen. Få är beredda att omsätta sitt hat i handling. Men det räcker med en. 
 
Att en enda människa kan skapa sådan outsäglig sorg och förtvivlan bland tusentals andra är ett övergrepp inte bara mot den enskilde utan mot ett kollektiv som vill något annat. Som tror på demokrati, öppenhet och människan, oavsett vem hon är, vad hon tror på och var hon kommer ifrån.   
 
Orden på Twitter från i fredags kommer inte att försvinna. I dag vet vi den ohyggliga vidden av dem. Ungdomar på ett läger som skrek ut sin skräck, vädjade i sina tweets till omvärlden att hjälpa dem och sedan besked om att inte ringa dem eftersom de gömde sig för en galen mördare. Det gick inte riktigt att förstå, då, att resultatet skulle bli så fruktansvärt, att hjälpen inte skulle komma i tid för så väldigt många. 
 Att läsa Prableen Kaurs berättelse på NRK:s hemsida om samtalet till mamman och orden om att de kanske inte kommer att ses igen, men att hon ska göra allt för att klara sig och att hon älskar henne och om hur hon sedan lägger sig bland liken för att spela död och själv försöka överleva är outhärdligt. Ingen ska någonsin behöva ringa ett sådant samtal till någon de älskar. Men allt för många har tvingats göra det. Vittnesmålen från World Trade Center beskriver samma typ av samtal. Samma rädsla. Samma sorg. Men också samma kärlek. 
 
Jens Stoltenberg avser att möta angreppet med mer demokrati. Inte mindre. Lilla Norge har visat sig vara en mycket, mycket stor nation när det obegripliga inträffar.     
Extremism, i vilken form den än må uppenbara sig leder oss inte vidare som kollektiv. Och den går inte att bekämpa med mindre av demokrati, det har vi redan försökt göra, utan någon framgång. 
De som sår split mellan människor, som förtalar människor på grund av deras religion och bakgrund skapar en grogrund för hatet att växa i och en plattform som en dag riskerar att bli hemvist för vansinnet. I den mån det inte redan aktivt uppmuntras. Den här gången handlade det om högerextremism. Vilken stämpel vi sätter på gärningsmännens övertygelse spelar dock mindre roll än vad vi gemensamt avser göra för att motarbeta dem. Fördomar, okunskap, rädsla för det okända, fanatism, religiös och politisk extremism vinner bara om vi tillåter det ske. 
Ungdomarna på Utöya var där för att de trodde på något bättre, på demokrati, jämlikhet, frihet och rättvisa, de hade tagit ställning och engagerat sig i AUF. För allt för många av dem blev det ett beslut som kostade dem livet. De mötte en 32-årig landsman som hatade deras åsikter, som skrivit om sitt hat på forum på nätet.     
 
Hat är ett väldigt starkt ord. Vi använder det ofta vårdslöst. I Oslo och på Utöya ser vi resultatet av hatet. Död. Förtvivlan. Och outsäglig sorg över de som aldrig mer kommer att vakna till en ny dag. 
Vad hatet riktar sig mot blir
i ljuset av allt detta ointressant. Resultatet är ovillkorligen detsamma. 

Mer läsning

Annons