Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ojämställdhet är inte biologi

/
  • Kvinnor i arbetaryrken tjänar i genomsnitt 20 000 kronor mindre i månaden än manliga tjänstemän.

Har ni gått på den där lätta? Den där om att kvinnor i genomsnitt tjänar 86 procent av männens inkomst? Då är ni så lurade. Det är nämligen betydligt värre än så.

Annons

I sin senaste Jämställdhetsbarometer har LO introducerat det nya lönemåttet "faktiskt månadslön". Ett mått som visar den faktiska inkomstskillnaden mellan män och kvinnor, arbetare och tjänstemän.

Och det är intressanta, och samtidigt deprimerande siffror. Genom att räkna om kvinnors deltidslöner till vad de skulle ha tjänat om de arbetade heltid kommer LO fram en löneskillnad på 20 000 kronor i månaden mellan gruppen arbetarkvinnor och tjänstemän. Tjänstemän som i män alltså.

Kvinnor i arbetaryrken tjänar i genomsnitt 17 500 kronor per månad, män i arbetaryrken 23 400 kronor, kvinnor i tjänstemannayrken 28 600 kronor och manliga tjänstemän 37 500 kronor. Vi tar det igen, det handlar alltså om en inkomstskillnad på 20 000 kronor – i månaden, med andra ord: arbetarkvinnor tjänar endast 47 procent av tjänstemännens lön.

Anledningen till de jättelika löneskillnaderna är att arbetarkvinnor i hög utsträckning arbetar deltid, har osäkra anställningar och såklart de ofta låga lönenivåerna i kvinnodominerade branscher.

Så då kommer vi till frågan: varför ser det ut så här?

Jo, det handlar såklart om normer. Hur vi ser på vilket kön som har ansvaret för hem och barn. Hur vi värderar olika yrken och hur arbetsgivarna ser sin chans att slimma sina organisationer till det yttersta.

Om vi ska komma tillrätta med dessa obefogade löneskillnader måste vi förändra normer. Vi måste inse att hem och barn inte tillhör ett kön, utan båda. Både män och kvinnor har ansvar för att "livspusslet" ska fungera. Det är inget biologiskt som gör att vi tycker att kvinnor ska städa och vabba, det är normer. Hur vi har vant oss vid att det ska vara.

Och här finns det uppgifter att ta itu med för politiken. En viktig fråga är föräldraförsäkringen. Den måste individualiseras. Var förälder får sina dagar som inte kan överlåtas åt den andre (självklart med vissa förbehåll). Det är endast på detta sätt som vi kan få arbetsgivare att frångå den dogm som innebär att kvinnor är en riskfaktor vid anställning. En riskfaktor som ser ut så följer: kvinnor kan bli med barn, och kommer då att vara hemma, länge. Därefter kommer kvinnan att arbeta deltid och vabba gång på gång på gång. Det är en dålig affär för den arbetsgivare som vill anställa en person som kan ta ett stort ansvar för företagets utveckling. Med detta synsätt väljer såklart arbetsgivaren hellre att anställa män till höga poster. Socialdemokraternas förslag på en tredje "pappamånad" är i ljuset av detta löjligt fegt.

Därutöver bör heltid vara rättighet och deltid en möjlighet. Att typiskt manliga branscher kan erbjuda heltid medan typiskt kvinnliga inte kan är mycket förbryllande. I en elbutik på ena sidan av gatan arbetar de anställda heltid, i klädbutiken tvärtemot är det enbart timanställningar och deltider. Varför?

Och vi måste komma tillrätta med de idiotiska osäkra anställningarna inom vår offentligt finansierade omvårdnad där de anställda blir inringda, eller än mer vanligt i dag: sms:ade, och inte har en susning om de kommer att få ihop de antal timmar som krävs för att betala hyran.

Vi bör vara tydliga. Om vi ska få bukt med ojämställdheten måste vi arbeta för att lyfta arbetarkvinnorna. Trovärdig feminism kräver sin klasskamp.

Mer läsning

Annons