Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Olika vägar

/
  • VÄGVAL? Högern önskar ökade klyftor, vänstern kräver rättvisa också åt grupper som hamnar utanför alliansens jobbskatteavdrag. Debatten gav några svar, och klarade ut skillnader. Men vad höger och vänster ska med EU till förblev oklart.

Annons

Om drygt ett år prövas högeralliansens politik mot verklighetens tolvprocentiga arbetslöshet. En här av jobbsökande fyller snart vägarna, på jakt efter sysselsättning.

Mer komplicerad än så är inte kärnan i högerns politik: Åt den som har jobb lättnader. Den i utanförskap visas mot socialen. Anders Borg häller miljarder över högavlönade, och de redan mätta erbjuds dignande dessertbord.

Den förenade vänstern månar om sjuka, arbetslösa, pensionärer och utförsäkrade. Dessa flera hundra tusen ”har ett eget ansvar”, förklarade Göran Hägglund i söndagskvällens utdragna samtal om den rätta vägen.

Hägglund prövade ansvaret mot alla som ställt sig utanför a-kassan; de borde dragit in på annat för att få råd med avgiften regeringen höjt mot skyarna. Kanske mindre andlig och kroppslig spis för att överleva den vinter Anders Borg sträcker ut mot framtiden.

Men Hägglund har inte en aning om hur det är att leva på 9 000 i månaden. Socialbidrag har han aldrig tvingats söka, att få pengarna att räcka till nästa lön är en erfarenhet bortom högerns skyddade vardag. De välsituerade behöver, med Hägglunds lätta förakt, aldrig ta särskilt eget ansvar. De har reserver för alla lägen.

Och det centrala, att öka klyftorna, ställer allt fler i ”utanförskap”. Den välmående medelklassen, och alla däröver, har fått det bättre. De lågavlönade, och utanförskapets olyckliga, har fått det mycket sämre.

Inkomstklyftor är bra, medgav Jan Björklund i ett ögonblick av ideologisk klarsyn.

Debatten, utsatt några veckor före EU-valet, tilläts aldrig röra sig mot Bryssel. Programledarna, med nolltolerans mot resonemang som översteg en minut, höll sig på hemmaplan. Jan Björklund talade därför om skolan, men önskade också en ny folkomröstning om euron. Hägglund förblev i medieskugga och Reinfeldt lutade sig tillbaka.

Maud Olofsson lät sig inte tolkas så lätt, men det framgick att hon önskar montera ner Las.

Mona Sahlin var bättre än på länge, men inte så bra som hon borde vara. Ohly vinner alla dueller och Maria Wetterstrand är överlägsen alla. Hon vågar visa upprördhet över orättvisor och sortering av medborgare. Regeringens miljöpolitik underkänner hon med den stränghet bara den oändligt kunnige kan tillåta sig.

Mer läsning

Annons