Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om 100 mil

/

Annons

går jag för att köpa sladdar, vi repar för fullt och det tekniska krånglar för mig. Skickar meddelanden och vill träffa någon, inte vem som helst men en av typ tre i alla fall. Det är tidigt och här öppnar inte affärerna som jag är van, alltså klockan tio. Eller tidigt är det ju inte för så många, bara för de som kommer från skogen och tänkt sig kolla på serier och skivor. Och för de som jobbar i affärerna som tillhandahåller dessa.

upp och ned. Förbi ett ställe där jag borde gå in och skälla för att de inte håller vad de lovar och därför ställer till det för mig. Jag ser att det rör sig bakom persiennerna men de är nedfällda av samma anledning som jag inte går in; solen skiner. Dessutom är jag på gott humör och vill inte förstöra den här korta, vad ska jag kalla den, respiten kanske? Den som emellanåt uppstår när man har tid på sig mellan förpliktelser. De sociala och de inkomstbringande.

om någon inkomst direkt. Men jag får göra det jag faktiskt älskar och är nöjd med det. Jag behöver inte mycket mer än det. Pengar till hyra och mat, dagisavgifter, facket och elen förstås men i övrigt är det lugnt med mig. Fattigdomen har värmt mig i över 20 år, jag kan inte föreställa mig att ha mer.

det var kanske tio år sedan, fick jag värsta stipendiet. 100 000 spänn på ett bräde. Jag höll på att bli galen. Att vakna var en pina. Köpa tv, stereo, diskmaskin, tvättmaskin och hushålla. Betala av skulder. Vara ordentlig. Skriva en bestseller eller åtminstone en diktsamling. Vara tacksam. Och det var jag, tack för det Luleå Kommun, men ändå. Det blev en bok med dikter, men sanning att säga så hade jag i princip redan skrivit klart den när pengarna kom.

och skulle berätta att jag fått pengarna så var jag i en källare i Gröndal och spelade in en skiva. Jag höll på att samla ihop småpengar till något billigt att äta, typ en burk tonfisk eller så”. Du kanske borde sätta dig”, sa kvinnan från kommunen. Och så berättade hon. Oh my god, tänkte jag. Fast det tog förstås flera veckor att få pengarna.

och skulle gå på stipendieutdelningen fick jag låna en hundralapp av farfar så min fru kunde följa med. För det var inträde för anhöriga. Och senare på kvällen lånade vi mer pengar till varsitt glas vin. För vid tillfällen av det här slaget vill man fira. Pengarna skulle komma in på kontot nästa dag, så vi fick vänta till efter midnatt innan vi tog en taxi hem. Sista bussen hade gått. Bokstavligt alltså. Det var nämligen mitt i veckan och så är det i Luleå. Bussarna slutar gå klockan tio. Så de fattiga, eller åtminstone ej bilburna, inte ska vara ute och dra på stan i onödan.

alltså omkring på Södermalm igen och här är ingen snö kvar. Det är 20 grader varmt och till sist ringer en av de tre tillbaka. Det blir kaffe på en bänk på Nytorget. Det var länge sedan jag var här, ännu längre sedan jag hade 100 000 att se fram emot. Men jag klagar inte.

Mer läsning

Annons