Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Optimismen som är värd någonting


En av förgrunds­figurerna i vänsterns historia, italienaren Antonio Gramsci, skrev i de anteckningar han gjorde i fascisten Mussolinis fängelser att ”optimism och pessimism är alldeles för grova kategorier.”

Annons

Jag har alltid haft det där yttrandet ringande i medvetandet. Alltmer har det fungerat som ett slags vaccin mot den känslosvallens politiska kultur som etablerar sig allt starkare. Mycket av det som skrivs och tänks i dag utgår – vare sig det är till höger eller till vänster – från en förhoppning om att det ska vinna maximal, känslomässig bekräftelse hos läsarna. Logiken i de sociala medierna driver åt det hållet. Det borde finnas en särskild knapp utöver ”gilla” som markerar att man som läsare blir förvirrad, fundersam eller har reagerat motsägelsefullt på en text, ett inlägg eller ett budskap.

Gramscis yttrande är i linje med det: Det finns något mellan dessa känslokast. Vi måste tänka. Vi måste analysera.

Häromdagen mötte jag den åldrade S-veteranen Ingvar Carlsson på en perrong. Jag vet inte om det någonsin under min livstid sett så mörkt ut i världen, sa jag till honom och nästan för mig själv. Han svarade: Man får gå tillbaka till andra världskriget för att hitta samma dystra läge. Och det är sant. Invasionen av Irak 2003 kastar sin långa skugga över världen. Då kollapsade en nationalstat, Irak, och ur spillrorna föddes kaos och till slut Islamska Staten, en långt starkare terrorrörelse än Al Qaida. När ISIS expanderade in i Syrien och samtidigt inbördeskriget där bröt ut kollapsade även den syriska nationalstaten och de enorma vågorna av flyende människor började rulla över världen. Men: Flyktingvågen är inte någon naturkatastrof. Den har politiska, ja i grunden imperialistiska orsaker. Den går att analysera.

Också en annan faktor har betytt oerhört mycket för att framkalla mörker: den europeiska åtstramningspolitik som förvandlat kontinenten till en politiskt blåbrun världsdel. EU-länderna, med sina åldrande befolkningar, skulle egentligen behöva ökad invandring. En union med 507 miljoner innevånare skulle lätt kunna ta emot miljontals flyktingar bara det fördelas på ett rimligt sätt– och det skulle kunna gå ännu bättre om den åtstramningspolitik som anger tonen överallt i Europa byttes ut mot en långt mer expansiv ekonomisk politik. En sådan politik kan intellektuellt och praktiskt försvaras och den skulle både kunna ha sociala och gröna förtecken och gå ut på att bygga om EU-länderna till hållbara samhällen.

Men 2016 rullar in över världen med större osäkerhet än någonsin. Är det orimligt att hoppas? Nej. Ett litet hopp har tänts i Syrienkonflikten, när FN enats om en färdplan för fred. Det är långt dit. Men kanske siktas ett ljus. I Europa visar kanske både Jeremey Corbyn i Stor- Britannien och Podemos framgångar i Spanien vägen mot något nytt. I USA vittnar Bernie Sanders väckelserörelse om ett vaknande, mer progressivt USA.

Och Sverige? ”Svensk ekonomi på väg in i högkonjunktur” ropades det ut under julen. Därmed öppnar sig en möjlighet som är större än på årtionden för en annan, ny politik de kommande åren. Det är naturligtvis, som Konjunkturinstitutet konstaterar, det stora flyktingmottagandet som gjort att de offentliga utgifterna ökar, vilket krasst uttryckt fungerar som en välbehövlig stimulansåtgärd.

Regeringen har i princip 2016 på sig att fånga det där ögonblicket. Sedan är det försent eller i alla fall långt svårare. 2016 måste bli startskottet – i vårproposition och höstbudget – för något som kunde beskrivas som en Ny giv. Den svenska statsskulden är låg och utrymmet stort för ett dramatiskt lyft i svenskt samhällsliv. Ekonomin kan under några år stimuleras kraftigt, samtidigt som det också måste åtföljas av kraftiga indragningar av köpkraft hos de översta skikten, vilket är motiverat av såväl rättviseskäl, klimatskäl och samhällsekonomiska skäl (för att kyla av en inflation som kan hota).

Men om högkonjunkturen inte bara ska bli ett kortvarigt evangelium för den redan köpstarka medel- och överklassen måste regeringen våga lansera några stora framtidsprojekt. Ett av dem är att återbemanna offentlig sektor. Trycket från borgerliga partier och näringslivet ökar för var dag på att lågbetalda skitjobb ska fixa integrationen. Men ett program för 75 000 nya jobb i offentlig sektor varje år löser både många behov av vård och omsorg – och en hel del av integrationen.

Jag tror att det är dags att driva saker och ting till sin spets: Lansera en verkligt Ny giv och om den samlade oppositionen vägrar släppa igenom den – gå då till nyval. Ett nyval där en expansiv, samhällsomvandlande politik ställs mot samma gamla vanliga trall från den samlade oppositionen, kan bli den signal som faktiskt väcker liv i väljarna.

Den optimism som är värd något är den vi resonerar och undersöker oss fram till.

Mer läsning

Annons