Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pervers personfixering

/
  • valspurtar. Mona Sahlin har genomlevt en tuff valrörelse. Sahlin är kvinna, ordförande i ett parti där kvinnor av tradition haft svårt att ta sig fram.

Annons

Fixeringen vid partiledarna i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet är vid valet 2010 näst intill perverst. Men ett parti är större än dess ledare, och valet 2010 är ett riksdagsval där vi röstar på parti. Inte person.

Den mediala fixeringen vid person är begriplig. Svenska medier har haft uppenbara ambitioner att sexa upp Riksdagsvalet till något det inte är; ett presidentval. Vidare är svenska medier usla på att skildra skeenden och följa processer. I ljuset av detta är det inte alls underligt att person blir viktigare än parti och till och med politik.

Men resultatet är beklämmande.

För när en tidning som Expressen väljer att dra upp en sedan länge preskriberad synd ur arkiven och göra ”granskande” reportage av det hela har pressen börjat avsäga sig sitt ansvar som nyhetsförmedlare och i stället börjat göra ledarsida av nyhetssidorna.

Mona Sahlin har genomlevt en tuff valrörelse. Sahlin är kvinna, ordförande i ett parti där kvinnor av tradition haft svårt att ta sig fram.

Sahlin blev partiordförande, men stödet var inte monumentalt internt. Det har det inte ens varit i valspurtens slutskede. Mona Sahlin har därmed inte bara tvingats hantera ett medieuppbåd som granskat henne hårdare än den sittande statsministern, mannen med makten, Fredrik Reinfeldt. Hon har dessutom tvingats hantera långt ifrån kärleksfull kritik från de egna. Och när inte ens de egna stöttar, när inte ens de som själva valt henne till sin partiledare sluter upp bakom henne, blir också impopulariteten en självuppfyllande profetia.

Att Göran Persson i går ställde upp under valspurtandet hjälper därför föga. För alla som ägnar sig åt kampanjkommunikation vet att ett negativt budskap, som det Persson levererade för bara någon vecka sedan, väger tyngre i sammanhanget än ett positivt. Perssons ryggdunkande är därför inte trovärdigt. Sahlin hänger med Judas, det är signalen som når väljarna. Och det handlar knappast om en signal som stärker Mona Sahlin.

Mona Sahlins gatlopp genom borgerlig press och piskrappen från de egna borde egentligen generera sympatier för henne. För sådan är gruppmentaliteten i kampanjsammanhang strukturerad, i alla fall när det gäller manliga män. När de negativa budskapen nått anständighetens yttersta gräns tenderar sympatierna att vända. Så tycks det dock inte vara i fråga om Mona-mosandet. Men så har vi ju också en tradition av att ägna oss åt häxprocesser i det här landet. Så egentligen är det inte alls särskilt konstigt.

Därför återstår egentligen bara följande att säga:

Gillar du inte Mona Sahlin? Helt ok ej . Det behöver du inte göra heller.

Vi väljer inte president i Sverige. Vi röstar på parti.

Mer läsning

Annons