Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pinsamt val

Annons

Valet utföll enligt plan, eller inte. Att Per Westerberg skulle bli återvald var ju klart, Sverigedemokraterna är ett högerextremistiskt parti och lägger aldrig en röst på de rödgröna, om de inte kan vinna något på det. Särskilt inte när det gäller symboler, utan större politisk betydelse.

Så såg SD:s plan ut.

Hur de rödgröna tänkte förblir gåtfullt. Att lämpa över SD i armarna på Reinfeldt och sedan anklaga regeringen för att vinna omröstningen med hjälp av Jimmie Åkesson?

Eller placerade de plakatpolitiken (SD+Alliansen=Sant) före möjlig enighet över blockgränserna? Ett förfärligt misstag i så fall.

Att göra upp om talmansposten är ingen större sak, särskilt inte inför risken att SD:s röster kan avgöra. Med symbolisk enighet hade dagordningen och SD:s roll satts redan på den nya riksdagens första dag; de demokratiska partierna håller ihop, när det krävs, mot rasisterna.

Det hade väckt respekt, och placerat Sahlin och Reinfeldt sida vid sida, mot Åkesson.

Men de rödgröna valde att ställa ut sig till allmänt beskådande: Se här! Tre partier som driver oppositionspolitik i varenda fråga och därför hellre markerar mot regeringen än tar avstånd från Sverigedemokraterna! Huvudlöst.

Hela upplägget genomskådas självklart av väljarna, som ser enkel opportunism i stället för en stark, enig och ansvarstagande opposition.

De rödgröna hade ett val, men valde bort det för den enklaste av alla lösningar; att protestera för protestens egen skull. De väcker ingen större respekt.

Så gårdagens segrare är lätta att utse: Reinfeldt, Westerberg och Åkesson.

Bland förlorarna sticker oppositionsledaren ut; hur tänkte Mona Sahlin? Går det att förstå? Sahlin, som ligger illa till i opinionen, kunde ha visat ledarskap och förklarat för riksdagen, och väljarna, att oppositionspolitik också är att ta ansvar.

Men Sahlin valde nederlagets väg, och de rödgröna förlorade både anseende och omröstningen.

Det kommer tillfällen under de närmaste åren där verkligt motstånd krävs mot den nya regeringens fortsatta nedskärningspolitik. Men det här var inget sådant tillfälle.

Att statsministern surar, skyller på andra och inte klarar av sin roll som ledare för hela landet är en sak, men att bjuda honom på den här enkla föreställningen? Ska det se ut så här i fyra långa år? Bevare oss.

Mer läsning

Annons