Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politikerförakt och demokrati

Annons

De här politikerna. De vet man ju hur de är. De går ju inte att lita på.

Eller?

Kanske borde vi fundera över vilka våra politiker egentligen är.

De allra flesta politiker i Sverige är fritidspolitiker i våra kommuner och landsting. Det vill säga: de allra flesta politiker tjänar inte pengar på sitt uppdrag, inte mer än förlorad arbetsförtjänst, och i vissa fall något mindre arvode.

De allra flesta politiker i Sverige är som du och jag. Människor som därutöver tagit på sig ett ansvar och vill förändra, förbättra det samhälle de bor i.

Ändå är förtroendet för våra politiker otroligt lågt.

Det visar Medieakademiens årliga Förtroendebarometer som presenterades på torsdagen. Våra politiska partier har mycket lågt förtroende. Bara 15 procent av de tillfrågade säger sig ha mycket eller ganska stort förtroende för våra politiska partier (detta att jämföra med till exempel Systembolaget och Sveriges radio som delar förstaplatsen med 70 procent).

Vad beror då det mycket låga förtroendet för våra politiska partier på? Det finns såklart många svar på den frågan, som bland annat den ökade polariseringen i samhället och trianguleringen i politiken där partierna söker blidka den så omhuldade, men svårdefinierade "mittenväljaren". Men forskarna bakom studien lyfter fram en annan viktig faktor: bekantskaper.

Årets förtroendebarometer har nämligen tittat lite närmare på hur bekantskaper påverkar förtroendet för en organisation eller myndighet. Och det visar sig att det finns ett tydligt samband. Den som känner någon som arbetar inom vården har större förtroende för vården, den som har en präst i bekantskapskretsen litar mer på Svenska kyrkan och så vidare.

Jag tror att just detta är en viktig pusselbit till det låga förtroendet för politiken. Vi har fått allt färre politiker i vårt land. Vi har inte som förr automatiskt en politiker i vår bekantskapskrets. Dessutom tenderar poltiken att bli allt mer professionaliserad. Den folkliga förankringen har suddats ut ur politiken.

I början av 1950-talet hade vi omkring 200 000 förtroendevalda i vårt land. Det här innebar att de allra flesta hade en politiker i sin närhet. Men så skedde kommunsammanslagningarna, och antalet kommunpolitiker bantades. Den här bantningen av lokalpolitiker har dock fortsatt, trots att antalet kommuner har legat på i stort sett liknande nivåer sedan 1970-talet. I dag har vi knappt 37 000 förtroendevalda i våra kommuner, samt några tusen till i landstingen. Samtidigt har befolkningen ökat betydligt.

Bara sedan förra mätningen, 2011, har antalet förtroendevalda i våra kommuner och landsting minskat med ungefär 1 400 stycken.

Det här är ett orosmoln för demokratin. Den folkliga förankringen suddas ut allt mer.

Samtidigt är snedfördelningen inom politiken stor. Kvinnor, unga och utlandsfödda är underrepresenterade, och desto mer makt uppdraget ger, desto mer snedfördelade är uppdragen. En medelålders vit man är den vanligaste politikern med makt i våra kommuner.

Värt att notera är att det stora flertalet av de förtroendevalda är fritidspolitiker. De som erhåller hel- eller deltidsarvode utgör endast 4 procent av det totala antalet förtroendevalda. Det är en liten klick som tjänar sitt uppehälle på politiken – men de har blivit allt fler.

År 1954 hade endast 15 kommuner heltidsarvoderade förtroendevalda. År 2015 finns heltidsarvoderade förtroendevalda i 275 av 290 kommuner. Totalt finns det i dag drygt 1 300 hel- eller deltidsarvoderade i våra kommuner.

Vi får alltså allt färre lokalpolitiker, men koncentrationen av uppdragen ökar samtidigt som det blir allt fler, om än i litet omfång, som tjänar sitt uppehälle på politiken.

Den folkliga förankringen suddas ut allt mer.

Samtidigt växer politikerföraktet.

Det här är ett samband vi måste se. Den folkliga förankringen måste öka. Fler måste känna att ett politiskt uppdrag är en möjlighet. Fler måste känna en politiker i sin bekantskapskrets. Inte bara för den egna nyttans skull. Utan för demokratin.

Mer läsning

Annons