Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Popvänstern

Annons

Torsdag kväll och klubb Popvänstern i baren Pet Sounds källare på Söder i Stockholm. Kanske inte helt hundra. Men den nya formen av politiskt möte. Och därför intressant om inte annat så i alla fall just på grund av detta.

Namnet på klubben är lånat. Eller kanske snarare ett försök att återta begreppet, som användes som titel på en bok om den unga, svenska vänstern, författad av den borgerliga debattören Erik Zsiga och utgiven av Timbro.

Klubbansvarig är Uje Brandelius, sångare i bandet Doktor Kosmos. Fast just nu mest presssekreterare för vänsterpartiet i riksdagen.

I lokalen blandas delar av den unga vänstern med någon skvätt blått.

Debatten mellan riksdagskvinnan Josefin Brink och mediesossen Daniel Suhonen hade kunnat vara längre, men folk vill hinna dricka öl och lyssna på popmusik och diskutera med varandra också, innan det är dags att gå hem mitt-i-veckan-tidigt. Så det är ursäktat.

Men det här är Stockholm. I och för sig en stad som mest består av inflyttade lantisar. Stockholms hipsters och finest består till en inte obetydande del trots allt av just lantisar. Nöjesguidens älskling Name the pet är från Gävle. Någon av herrarna bakom Luger är från Sandviken. Aftonbladets musikredaktör Markus Larsson är från Kiruna. Och så vidare och så vidare och så vidare. Få i Stockholm är stockholmare, stora delar av stadens intellektuella kapital har odlats på helt annat håll, men det är Stockholm som skördar frukterna.

Trots det talas det gärna om de som bor utanför Stockholm. Hur de är och inte är. På Söder pratas det den här kvällen om arbetarklassen, som benämns som dom, det koketteras kring bostadsrättsboende på Söder, det talas om glesbygden som röstar på Sverigedemokraterna och om Pajalabor som vill skjuta bögar (Jag tror faktisk t inte Pajalaborna vill det. Jag har aldrig hört något tal om sånt när jag hängt i Pajala i alla fall.)

Och det är väl kanske just därför det röstas på Sverigedemokraterna i glesbygden. För när till och med vänsterns representanter prata om arbetarklassen som dom och storstadens inflyttade lantisar vänt ryggen åt modersmjölken. Då är det inte heller så konstigt att det finns ett vi och dom.

För dom det pratas om på Pet Sounds är inte någon av alla de som är där. Det är tydligt. Avståndet mäts inte ut medvetet. Men att det finns där är uppenbart. Trots att Uje Brandelius som arrangerar klubben kommer från Gävle, Daniel Suhonen själv är uppvuxen i ett arbetarklasshem och Josefin Brink tog tåget från arbetarklassromantikens Mecka Göteborg hade jag, om jag inte visste något om de tre på podiet trott att de a) alla var från Stockholm b)hade liten om ens någon personlig erfarenhet av vare sig arbetarklass eller landsbyggd.

Det finns ett vi och dom. Representerat och accentuerat även av dem som borde ta strid mot det. Även om Josefin Brink trots allt förkunnar att basindustri som skogs- och gruvnäringen står för en inte obetydande del av våra gemensamma inkomster.

De som inte flyttade, de som blev kvar och fortsatte jobba på bruket eller i gruvan och bor i mexitegelvilla. Lantisarna och den svenska arbetarklassen, de som inte bor i Stockholm och inte jobbar inom media eller med politik är inte bara vad som byggde detta land. De fortsätter bygga vårt land. När konjunkturen går ner är det också just dessa människor som först förlorar sina jobb.

Snart jul. Dags för Söder-lantisarna att åka hem. Till ställen som Pajala. Där författaren Mikael Niemi bor och skogsindustrin ännu lever. Eller Luleå. Där poppappan Mattias Alkberg producerar politiskt kryddad populärmusik och SSAB producerar svenskt stål. Eller Gävle. Där han den där som är med i varenda svensk film som producerats det senaste decenniet bor, Rolf Lassgård, ni vet, och Sandvik producerar stål granngårds och Korsnäs sprider doften av svensk massaindustri. Eller Göteborg. Där Håkan Hellström bor och de svenska industrivarslen blivit synonymt med Göteborg och Volvo.

Det är väldigt lätt att flytta till Stockholm och ta del av den buffé av möjligheter som serveras där. Det är långt mer krävande att bo kvar ute i spenaten och försöka gräva där man står.

Men jag gillar Popvänstern. Jag gillar formen. För att det handlar om politik på ett sätt som är tillgängligt.

Mer läsning

Annons