Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pung och snippa

Annons

Jämställdhet, ett vackert ord, låter sig inte skapas i praktiken utan hårt arbete. Och politisk vilja.

Den som önskar verklig jämställdhet får vara uthållig, och be om ett längre liv; det tar kanske 100 år bara att lyfta kvinnors löner till männens nivåer.

Det är ingen lätt sak alltså, och de 100 åren räknas på dagens takt. Det kan lika gärna ta 150. Eller 50 om något enda politiskt parti tog frågan på allvar. Verkligt allvar alltså, och inte bara i teorin och i vacker retorik.

En enda fråga ställer frågan på sin spets: Hur fördela barnledigheten? Socialdemokraterna, som önskar ett jämlikt samhälle, tvekar inför det självklara; föräldrar delar lika.

Men den sortens allvar kan mötas med protester från medelklassens hyggligt avlönade familjer, där pappan tjänar mer och därför väljer att jobba, och mamman stannar hemma. Den medelklassen bor i storstäderna, och får inte oroas i onödan.

Samma nedslående intryck av lönediskrimineringen. Män tjänar mer, också de som är pappor. Kvinnor tjänar mindre, särskilt mammorna. Också här perspektiv som sträcker sig några mansåldrar fram (inte kvinnsåldrar).

Saco har tittat på siffrorna och hittat det förväntade; kvinnor, inte bara mammor, har lägre löner än männen också när de har exakt samma utbildning, ålder och befattning.

Pung väger tyngre än snippa, överallt, alltid.

Arbetsgivarna väger in framtida möjliga barnledigheter i lönepotten, och det räknas inte som lönedrivande. Den privata sektorn är värst, men också offentliga arbetsgivare spår i kaffesump, blänger in i kristallkulor och skriver sedan ut lönevillkoren. Också här är tidsperspektiven svindlande; 100 år till jämställda löner i den offentliga sektorn. 20–80 år om man räknar in hela arbetsmarknaden.

Men varför det tar så lång tid att nå lika villkor, trots att alla parter säger sig besjälade av god vilja, är inte lätt att säga. Eller lätt; männen styr. Manliga kretsar skriver ut löner och karriärer. Bröder håller ihop, systrar får strida för varenda framsteg.

Den som säger positiv särbehandling, eller kvotering, slås i huvudet av att detta är orättvist och diskriminerande mot kvinnor. Hur det där hänger ihop kan ingen begripligt förklara.

Den som vill jämställdhet måste väl vara beredd att använda möjliga medel och åtgärder för att nå dit? Inte självklart. Det som är enkelt i Norge är omöjligt här i landet.

Och de få kvinnor som stiger högst upp på karriärstegen får räkna med att förlöjligas den dag det blåser snålt. Färska exempel kan hämtas från bankvärlden och Norra Bantorget.

Mer läsning

Annons