Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rädsla och empati kring Ikea-morden


Det fruktansvärda dubbelmordet på Ikea i Västerås har rivit upp det sista som eventuellt fanns av sommaridyll. En mor och en son. Deras liv släcktes ut en vanlig dag på Ikea.

Annons

Mycket av händelseförloppet är fortfarande höljt i dunkel – jag skriver det här på onsdagförmiddagen – och det kommer att dröja ett tag innan det klarnar.

Men än så länge tyder mycket på att det rör sig om ett så kallat vansinnesdåd – alltså ett dåd som tycks komma ur tomma intet och där inget motiv kan klarläggas.

När det emellertid stod klart att de två misstänkta gärningsmännen har eritrianskt ursprung och är bosatta på ett flyktingboende i närheten vaknade spekulationerna genast till liv – de spekulationer som så ofta har högerextrema förtecken.

Men inte bara där. På Svenska Dagbladets ledarsida var man snabba med att koppla det till alla favoritfrågor man har om bristande integration och stökiga, invandrartäta områden i Sverige. Det är som om det står tusen ivriga skribenter och hundratusen nätaktivister på högerkanten beredda att ta varje chans att politiskt exploatera en tragedi.

Men om det nu skulle visa sig att det rör sig om ett vansinnesdåd med upprinnelse i psykiska problem – ja, då är det snarare viktigast att påpekas hur pass sällsynta dessa trots allt är. Kriminologen Jercy Sarnecki talar om att det kan röra sig om några fall per år.

De flesta mord som begås, begås mellan människor som på ett eller annat sätt känner varandra.

Ändå blir vi naturligtvis mycket rädda när mord av det här slaget äger rum. Nästa gång jag går på Ikea, även om det är i en helt annan stad, kommer mina tankar oundvikligen att gå till dådet i måndags i Västerås. Så fungerar vi.

Hur rädda bör vi då vara? Faktum är att antalet mord per år i Sverige har minskat kontinuerligt under lång tid. Brottsförebyggande rådet kan konstatera att antalet mord under nittiotalet låg på cirka 100 om året – men att det numera är nere på under nittio fall.

Det dödliga våldet minskar således, tvärsemot den allmänna uppfattningen. Och det är till och med så att Sveriges befolkning har ökat kraftigt sedan nittiotalet, med mer än en miljon, inte minst tack vare invandringen. Ändå har alltså mordfallen minskat. Förnuftet säger oss att vi skulle kunna oss litet tryggare på den här punkten i dag än för en generation sedan.

Att känslorna säger något annat beror dels på vår mänskliga natur. Fruktansvärda dåd av det här slaget etsar sig fast, kanske särskilt när de inträffar på en plats eller en miljö som vi annars förknippar med mycket fredliga verksamheter, som i det här fallet att handla på Ikea.

Men att morden växer i våra sinnen beror också just på att de är tacksamma att koppla samman med andra brännande frågor i samhället, vilket fram­förallt de högerextrema utnyttjar.

Samtidigt har även medierna ett ansvar. Det vanliga mönstret är att det ständigt överrapporteras om händelser av det här slaget. I somras såg vi exempel på hur mordet på Lisa Holm – som vi alla berördes så starkt av – gjorde medierna nästan tokiga.

Det är svårt att skriva balanserat och lugnt om dessa saker. Vissa typer av våld har också ökat, till exempel skjutningar i vissa utsatta förortsområden. Problemet är att de där skjutningarna, som i huvudsak har att göra med att dessa miljöer befinner sig längst ner på klasstegen i det svenska samhället, verkar bli mer eggande för redaktionerna för att de kan förknippas med etniska frågor.

Att vi berörs så starkt av att en mors och en vuxen sons liv släcks ut är emellertid också, och framför­allt, ett tecken på att vi bryr oss om andra människor.

Vi är empatiska varelser. Vi förmår identifiera oss med offren.

Det är vår mänskliga storhet.

Mer läsning

Annons