Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rädslans murar

/

Annons

Året var 1986 och min mamma fyllde 50 år. Man kan tycka att världen är full av platser i världen dit man kan åka för att fira sin 50-årsdag. Varma, välkomnande och soliga platser. Men det var inte riktigt mammas grej. Hon valde Östberlin. Mitt 16-åriga jag grymtade lite men hade inte riktigt något val. Så, vi, min mamma, pappa och jag tog i september 1986 nattåget till Berlin. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det första mötet med järnridån var bryskt. Vi väcktes av att östtyska gränsvakter, beväpnade med automatvapen, begärde tillträde till vår pyttelilla kupé, ryckte av oss våra täcken och kollade igenom alla utrymmen. Jag tyckte det hela var ologiskt. Som att vi skulle försöka smuggla in någon person till Öst. Om jag hade förstått det hela rätt ville människorna därifrån, inte dit. (Förutom min mamma, då.)

Det jag främst kommer ihåg från den här resan är att allt var grått. (I och för sig var det september, en månad som är grå på många håll.) Som tonårig svensk tjej upplevde jag ett särskilt problem med den här stan. Det fanns inga klädaffärer. Men det fanns matbutiker. I en saluhall i centrala Östberlin ställde sig mamma och pappa i en jättelång kö för att köpa en lokalt producerad korv. (Tråååkigt.) ”Jag går”, sa jag. Och så gick jag. Ut, genom Östberlins glest befolkade gator, förbi blekgråa betongfundament och mörkgråa krigsmonument. Jag gick tills dess att jag kom fram till ett taggtrådsstängsel där beväpnade vakter spatserade fram och tillbaka. Några meter bakom tornade sig en flera meter hög betongmur upp. Jag blev lite ängslig och backade. När jag kom tillbaka från min promenad, som hade tagit nästan två timmar, stod mina föräldrar fortfarande kvar i korvkön.

Att ta sig ut från Östberlin var inte lätt. Den relativt korta sträckan mellan öst och väst tog många, långa timmar att avverka. Trots att vi hade våra svenska pass granskades vi noga vid de många anhalter som gränspasseringen innebar. Hela tiden med beväpnade vakter i hasorna.

Det var inte förrän efter det att jag kom hem som jag började fundera på det där med muren, Die Mauer, (den officiella östtyska benämningen var: "den antifascistiska skyddsvallen"). Jag hade väldigt svårt att förstå själva grejen. Att en stat stängslar in sin egen befolkning, för att inte riskera att de bosätter sig någon annanstans, eller reser iväg för att se världen. Så som min familj hade gjort när vi reste till Östberlin. Jag tänkte att det handlade om rädsla, att den östtyska staten var rädd att folket skulle vilja bo någon annanstans.

Människan har alltid haft, och kommer alltid att ha, en önskan om att skapa ett bättre liv för sig och sin familj. Det ligger liksom i människans natur. Finns inte möjligheterna i det egna landet är människan beredd att göra mycket för att söka framtiden i ett annat land. Det gäller de östtyskar som inte såg någon framtid i Öst och riskerade sina liv när de försökte passera gränsen, det gäller de människor som faktiskt invandrade till Östtyskland under dess korta levnad (1949-1990), invandrare som kom från andra kommunistiska länder som Vietnam, Kina, Angola och Kuba, och som såg sin framtid i Östtyskland, det gäller den miljon svenskar som utvandrade till USA under början av förra seklet - och det gäller många av de människor som söker sig till Sverige i dag. Människor som har lämnat allt bakom sig för att skapa sig ett bättre liv.

Jag var bara 16 år när vi var i Östtyskland 1986. Det var en tid och ett land som inte längre existerar. Tre år senare, 1989, revs muren. Det var slutet på uppdelningen mellan öst och väst. Ett par år senare, 1991, i dag för 20 år sedan, upplöstes Sovjetunionen. Öst och väst fanns inte längre. Världen jublade. Och det här med muren, det var ju väldigt absurt och omänskligt, tyckte förståsigpåarna.

Ibland, ganska ofta, önskar jag att mänskligheten någon gång skulle lära sig av historien. Men, minnet är så kort, så kort. I dag har nya murar rests. Även dessa murar handla om rädsla. Men i dag handlar det om en rädsla för att fel sorts människor ska komma för nära. Israel har byggt murar på Västbanken och runt Gaza för att förhindra att det palestinska folket ska kunna röra sig fritt, USA har byggt ett 60 mil långt stängsel mot Mexiko för att förhindra att mexikanare tar sig in i landet och Grekland planerar av samma anledning att bygga en 20 mil lång mur mot gränsen till Turkiet.

Att resa murar för att stänga in eller ute människor var fel, absurt och omänskligt 1961. Det är lika fel, absurt och omänskligt 2011.

Mer läsning

Annons