Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riksrevisionens röta kan inte botas av de som utgör rötans grund

Annons

Riksrevisorerna Susanne Ackum, Margareta Åberg och Ulf Bengtsson anländer till KU-förhören under fredagen.

DN har granskat Riksrevisionen och släpat fram en korruptionskultur i ljuset. Detta mitt i hjärtat av en organisation vars själva kärnverksamhet handlar om att granskning och vägleds av ord om öppenhet, professionalism och oberoende.

Riksrevisionen är en del av riksdagens kontrollmakt och en av grundbultarna för verksamheten är myndighetens oberoende. Men just det oberoendet har av allt att döma riskerats genom de tre riksrevisorernas agerande, och, i Margareta Åbergs fall, brist på agerande.

En av de tre riksrevisorerna, Susanne Ackum, som bland annat kompisrekryterat tidigare medarbetare och kollegor, har redan avgått. Samma dag som utfrågningen av de tre riksrevisorerna skall genomföras i KU går Ackum ut i ett debattinlägg i DN och håller ett försvarstal för sitt och sina kollegors agerande. På något annat sätt kan inte Ackums debattinlägg tolkas. Någon vidare självinsikt kring det felaktiga i att ha kompisrekryterat från regeringskansliet och be om råd från externa aktörer som inneburit en risk för att oberoendet äventyras, syns inga egentliga spår av i debattinlägget. Snarare kan Susanne Ackums inlägg tolkas som att hon i själva verket ansett agerandet var inte bara motiverat, utan nödvändigt. Tyvärr hördes under fredagen samma typ av tongångar i de tre riksrevisorernas inledningsanföranden. Åberg pratade exempelvis bland annat om aktiv rekrytering och att den innebär man använder sig av sitt personliga nätverk för att hitta rätt kandidater till tjänster, men att en formaliserad process sedan tar vid. Vilket dock inte skett i samtliga fall.

Ulf Bengtsson stoppade i sin tur en rapport som kritiserade beslutet landshövdingen i Skåne, Margareta Pålsson, fattade om att lösa ut den dåvarande länsöverdirektören för 2 miljoner kronor efter en konflikt. Ett beslut Pålsson fattade efter råd hon fått från bland annat Arbetsgivarverket, där Ulf Bengtsson då satt som högsta chef.

Margareta Åberg, hon tycks i sin tur inte ha gjort särskilt mycket alls, trots vetskap om de övriga två riksrevisorernas förehavanden.

KU tar initiativ till att avsätta riksrevisorer och riksdagen är den enhet som beslutar om detta. Vad de tre riksrevisorerna gjort sig skyldiga till är inte nödvändigtvis brottsligt, men det är oavsett detta olämpligt. Så olämpligt att vare sig Margareta Åberg eller Ulf Bengtsson är kan sitta kvar som riksrevisorer. Gårdagens KU-utfrågning visade att såväl Åberg som Bengtsson varit drabbade av mycket svår sjukdom och varit sjukrivna, under delar av förra året och i år, vilket lett till en ojämn arbetsfördelning mellan de tre riksrevisorerna. Det kan möjligen förklara delar av problematiken inom Riksrevisionen, men ursäktar den inte. Få förutom Åberg och Bengtsson själva kan anse att det är möjligt för dem att sitta kvar. Krav på deras avgång har också ställts från mycket tunga röster som bland annat Inga-Britt Ahlenius, som själv var chef för dåvarande Riksrevisionsverket i 10 år innan hon blev chef för FNs internrevision.

Att samma individer som raserat förtroendet för Riksrevisionen skulle vara rätt individer att leda arbetet med att återvinna Riksrevisionens förlorade förtroende är i sig en absurd tanke. Den självinsikten besitter dock uppenbarligen vare sig Åberg eller Bengtsson givet att de klänger sig kvar vid Riksrevisionen. Gårdagens utfrågning i KU underströk tyvärr detta faktum. En utfrågning som avslutades med att såväl Åberg som Bengtsson förkunnade att de ansåg sig lämpade att sitta kvar som riksrevisorer.

Senare under fredagen kom besked om att KU inte anser att riksrevisorerna begått något allvarligt fel, vilket krävs för ett entledigande av dem.

Vill Åberg och Bengtsson bidra till arbetet med att återupprätta förtroendet för Riksrevisionen, gör de dock detta bäst genom att avgå.

Mer läsning

Annons