Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rio, idrott och politik

Artikel 11 av 34
Sommar-OS i Rio 2016
Visa alla artiklar

Idrott och politik hör ihop, vilket har märkts i OS-sammanhang genom åren och även nu i Rio De Janeiro i Brasilien.

Annons

På fredag inleds OS i Rio De Janeiro i Brasilien. Sommar-OS är det största idrottsevenemang som finns, om man tar med alla aspekter. Och de är sådana som deltagare, idrottsgrenar, anläggningar, åskådare på plats och via tv och kostnader / omsättning.

Rio de Janeiro, Brasilien.

En sliten, känd paroll är att idrott och politik hör ihop. Det går att hitta många exempel på det. Trots det borde idrottsutövaren, atleten, eller om det är flera i ett lag, stå i centrum. Inte de länder som de kommer ifrån och deras politiska system, nationella ambitioner eller något annat.

Redan i valet av arrangörsland, och stad, kommer politiken in. Och det har den kanske alltid gjort. Nazityska Berlin-OS 1936 är ett övertydligt exempel på där politik i form nationell propaganda hos arrangören kommit till uttryck. Men det går att anlägga politiska aspekter på nästan alla OS-arrangemang genom tiderna.

Vinter-OS i Sotji 2014 blev oerhört dyrt, med rykten om ekonomisk korruption gällande byggen för arrangemanget. Det nationalistiska Ryssland ville visa upp en så bra sida som möjligt.

På liknande sätt ville diktaturen Kina visa upp en bra bild av sig vid Peking-OS 2008. Ganska många diktaturer har för övrigt arrangerat OS. Utöver Tyskland 1936 och Kina 2008 kan Sovjetunionen med Moskva 1980 nämnas.

På 1970- och 80-talen förekom bojkotter vid nästan alla OS. USA och en rad västländer bojkottade OS i Moskva beroende på Sovjets invasion av Afghanistan i slutet av 1979.

På liknande sätt bojkottades OS i Los Angeles i USA 1984 av Sovjetunionen och nästan alla länder i östra Europa, som då var allierade med Sovjet.

Det ska inte förnekas att även västländer som arrangerar OS vill visa upp en förmånlig bild av sig själv. I vinter-OS i kanadensiska Vancouver 2010 fick urfolken, som bott och bor i området och landet, en framträdande roll vid bland annat invigningen.

De länder som arrangerar OS är dessutom även ofta ”länder i tiden”. Arrangemangen av OS i andra världskrigets förlorarländer Japan (Tokyo) 1964 och (Väst-)Tyskland 1972 (München), visade på deras förmåga att resa sig ekonomiskt efter andra världskriget.

På liknande sätt kan arrangemanget i år i brasilianska Rio De Janeiro vara exempel på hur de större av de länder som fram till nyligen kallades för utvecklingsländer har rest sig och gjort stora ekonomiska, och andra, framsteg.

OS i norska Lillehammer 1994 då? Jamen landet med världens kanske snällaste nationalism, och efter att Gunde Svan lade av de bästa längdskidåkarna, ska väl också ha ett OS. Dessutom hade ju Norge då blivit rikt, ett av världens rikaste per invånare räknat.

Men den främsta politiska kopplingen i OS är antagligen kampen om medaljerna, där olika länder försöker få så stor framgång som möjligt. Ett tänkbart, men oetiskt och oftast olagligt, hjälpmedel för att nå dit är dopning. ”Oftast olagligt” därför att det finns en gråzon som är i ständig rörelse gällande det.

Länder som låter sina utövare ta olagliga grepp, som olagliga eller tvivelaktiga preparat, tar den risken för att de vill framstå som så bra som möjligt, ofta av nationalistiska skäl. Den egna nationen ska i särskilt OS framstå som väldigt bra genom att idrottare från den presterar bra och erhåller medaljer, helst guld.

Det går inte att neka till att det nog alltid varit så de 120 åren i OS moderna historia. Idrott och politik verkar alltså höra samman på ett oupplösligt sätt.

Även om man kan förstå att det är svårt att göra någonting åt det är det synd att det ska vara på det viset.

Alla artiklar i
Sommar-OS i Rio 2016
Annons