Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Röd morgon

/

Vi är flera som drömmer. Göran Greider gör det. Daniel Suhonen, redaktör för SSUs tidskrift Tvärdrag drömmer också. Jag gör det definitivt. Vi drömmer om exakt samma sak. En röd, stark röst som kontrasterar det blå i det svenska presslandskapet.

Annons

I dag är pressen blå. Runt 90 procent av alla svenska dagstidningar är borgerliga. De Socialdemokratiska bara en viskning i jämförelse med den blå kanonad som sveper över Sverige varje morgon.

Mitt frukostbord är till två tredjedelar blått. Två borgerliga morgontidningar, Gefle Dagblad och Svenska Dagbladet. Och så Arbetarbladet. En av de 14 kvarvarande S-märkta morgontidningar som finns i Sverige. Vad som ligger där på frukostbordet är med andra ord något av ett unikum.

När arbetarrörelsen en gång i tidningen beslutade sig för att bli tidningsägare handlade det om folkbildning, om att ge den borgerliga pressen en match. Sedan kom A-pressens död och efter det utgör de få som överlevde pressparenteser. Det är inte de Socialdemokratiska ledarsidorna som sätter agendan i debatten. Det är de blå. Hela den mediala agendan sätts i färgen blått. Inte rött. Att Aftonbladet i dag är Sveriges största tidning är klen tröst i sammanhanget eftersom det trots allt handlar om en kvällstidning, med ett innehåll som är väsenskilt från morgontidningarnas. I dag är inte LO heller längre majoritetsägare i Aftonbladet.

Det är svårt att inte förundras över det faktum att arbetarrörelsen så totalt valt att lämna walk over i kampen om agendan.

Men de traditionella tidningarna och deras webbsidor med genomarbetade nyheter och professionella skribenter är fortfarande de tyngsta rösterna i samtalet. Röster som alltså i 90 procent av alla fall är blå.

Att drömma om en röd, rikstäckande morgontidning i pappersformat låter sig dock inte göras. Kostnaderna är för höga. De stadigt sjunkande prenumerationstalen som snart sagt alla morgontidningar brottas med visar att papperstidningens framtid är oviss. Det hela skulle dessutom riskera bli ett storstadsprojekt. DN och Svenska Dagbladet som skulle utgöra huvudkonkurrenterna är först och främst Stockholmstidningar. Det skulle förmodligen även en rikstäckande röd, morgontidning riskera bli. För rikstäckande är i dag samma sak som Stockholmscentrerad, både ifråga om innehåll och prenumeranter. Även detta ett fenomen som behöver en motvikt.

En annan faktor som talar emot ett papperstidningsprojekt är press- stödet. Skulle Svenska Dagbladet inte ha presstöd skulle tidningen förmodligen inte överleva i kampen mot Bonnierägda DN. På sikt är inte heller presstödet ohotat och därför inte heller en finansiell stödmekanism att räkna med i kalkylerna.

Dagens mediekonsumenter är välinformerade. Skall arbetarrörelsen ge sig i kast med projektet kan det inte vara med inställningen Vi betalar – Vi bestämmer. En tidning, en medial plattform, skall vara en självständig röst. Oavsett vem som betalar för dess existens. Utan självständighet, ingen trovärdighet och därmed inte heller någon möjlighet att locka läsare. Ingen skulle bry sig om partipress som trummar ut pressmeddelanden och dekret från LO-borg och partihögkvarter.

De allra flesta av arbetarrörelsens sympatisörer kommer med stor sannolikhet aldrig bli medlemmar i det Socialdemokratiska partiet. Det är heller inget att sörja över. I dag finns flertalet andra vägar in i ett engagemang.

Men många av de där sympatisörerna skulle kunna bli trogna läsare av en högkvalitativ, S-märkt webbtidning.

En röst som i dag saknas.

Mer läsning

Annons