Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sa någon kvalitet?

Annons

Plötsligt blev äldrevården högintressant. På grund av Carema. Det borde den ha varit även tidigare. Men tyvärr verkar det krävas skandaler för att ett samtal om välfärden och dess utformning skall komma till stånd.

Fokus i debatten har av förklarliga skäl legat på driftsform, där privata allternativ har ställts mot omsorg i offentlig regi.

Faktum är dock att det inte bara är de privata utförarna som fallerar.

Över decennierna har omsorgen förändrats, idag finns en rad utförare utöver de offentliga. Ett resultat av politiska beslut där bland annat argument om att fler alternativ borgar för ökad konkurrens som i sin tur kommer stimulera till bättre omsorg.

I dag är vi därför inte längre patienter, brukare eller vårdtagare. Vi är kunder, även när vi får vår omsorg eller vård inom det offentliga.

Vi ska välja mellan olika utförare är tanken. Det kallas valfrihet. Men valfrihet handlar för de allra flesta om helt andra saker än att välja mellan offentligt och privat. Valfrihet, riktig valfrihet, handlar snarare om att kunna välja mellan att ta en promenad eller stanna inomhus och kanske se på TV. I dag har den valfriheten dock rationaliserats bort.

Vad de allra flesta av oss vill ha är vård och omsorg av hög kvalitet. Vem som utför omsorgen är i ljuset av kvalitet sekundärt.

Trygghet för både anhöriga och vårdtagare skapas först och främst genom kvalitativ omsorg som är likvärdig oavsett var i landet vi bor och vem som utför omsorgen.

Men så ser det inte ut idag. Under 2011 har medierna vid ett flertal tillfällen rapporterat om allvarliga missförhållanden på både privata och kommunala äldreboenden. Det betyder att det finns brister i en välfärdstjänst de allra flesta av oss förr eller senare kommer i kontakt med. Det betyder också att det finns brister i kontrollen och tillsynen av en av samhällets kärnverksamheter.

Till skillnad från exempelvis tillverkningsindustri har vård- och omsorgssektorn svårt att generera vinst. Människor kräver mer än maskiner, det gör också möjligheterna till rationaliseringar som inte kompromissar med kvaliteten på tjänsterna mindre.

Vinst inom omsorgssektorn har därför allt för ofta visat sig vara resultatet av kompromisser ifråga om just kvalitet, där ekonomiskt överskott skapats genom bland annat bristande personaltäthet.

Men det offentliga är långt ifrån felfritt. Någon förebild ifråga om arbetsgivaransvar har man knappast varit under de senaste decennierna. Under 90-talets andra hälft blev kommuner och landsting till arbetsgivare som producerade långtidssjukskrivningar. Usel arbetsmiljö, tunga lyft, pressade scheman och litet inflytande över den egna arbetsdagen skapade arbetsplatser illa anpassade både för de som skulle arbeta och de som skulle beredas vård och omsorg.

Trots det; tanken om att de privata alternativen skapar välbehövlig konkurrens som höjer kvaliteten har visat sig vara en marknadsliberal önskedröm.

När SNS granskar privatiseringarna inom välfärdssektorn konstaterar man att vare sig kvalitet eller effektivitet ökat av konkurrensen. Några vetenskapliga belägg för att konkurrens skulle ge oss bättre välfärdstjänster finns alltså inte. Men trots det upphöjs de privata alternativen till en nödvändig och kvalitetshöjande del av välfärden.

Därför fortsätter såväl Moderater som Socialdemokrater prisa de privata alternativen inom välfärden. Istället för att fokusera på att etablera riktlinjer och kontrollsystem som garanterar oss kvalitativ och värdig omsorg i alla delar av vårt land.

Mer läsning

Annons