Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sahlin på besök

/
  • Bildtext. SER OCH LYSSNAR- Mona Sahlin har rest till Afghanistan för att lära sig mer om landet och kriget. Men vilka slutsatser drar hon?

Annons

En notis från Afghanistan; här ryms naturrikedomar värda minst 1 000 miljarder dollar.

I Irak, ett annat krig som förs av USA, ligger väldiga mängder olja, kanske en tredjedel av hela världens reserver, gömda i ökensanden. Kan några av krigens orsaker sökas i dessa siffror?

I Afghanistan drivs kriget vidare, sägs det, för att befria kvinnorna, garantera flickors skolgång, upprätta någon slags demokrati och, i ett längre perspektiv, lyfta landet ur förlamande fattigdom till ett, försiktigt uttryck, jämt fördelat välstånd. För 1 000 miljarder dollar kan ett nytt samhälle byggas.

Så lyder de högtidliga motiven för kriget, i ett land genomsyrat av korruption och våld. Vi är här för folkets skull, ekar ledare från de länder som sänt soldater till Afghanistan.

Mona Sahlin upprepade orden senast i går, direkt från ett studiebesök i fält. Vackra ord, om de vore på riktigt. Inför stigande förluster och talibaner på offensiven får vi veta att ”fienden gömmer sig bland lokalbefolkningen”.

Men det är ju folkets sympati och massiva stöd som gör det möjligt för talibanerna att besegra, eller pressa tillbaka Natostyrkorna. Detta enkla samband, som skickade USA ut ur Vietnam och gamla Sovjet ur Afghanistan, väljs bort när motgångar skall analyseras. För obekvämt att räkna på konsekvenserna.

Kriget går dåligt, men just därför borde ännu fler soldater sändas ut i fält, ekar krigets förespråkare, bland dem försvarsminister Sten Tolgfors.

Carl Bildt lyfter upp retoriken till högre nivåer; ett krig och ett uppdrag för att skydda oss mot den internationella terrorismen.

Att terroristerna i huvudsak gömmer sig i, och verkar från, de pakistanska bergen med stöd av Pakistans krigsmakt, kan verka besvärande. Pakistan är ju en varm allierad. Därför ett upphöjt låtsasspel, som också Sahlin deltar i.

Inför uppgifterna om ännu fler civila dödsoffer, organiserade mordpatruller, bidragsmiljarder som försvinner i president Karzais djupa fickor, den lönsamma knarkexporten och uppgivenhet inför orealistiska krigsmål konstaterar Bildt; detta är krig.

Mona Sahlin föredrar kriget som ett FN-uppdrag, världssamfundet kallade och vi lyssnade, säger hon. Men kriget förs sedan länge i regi av Nato. FN:s roll är marginaliserad och befälen utses av president Obama. Påverkar inte detta Sahlin? Hon, och Bildt, känner ju krigets realiteter, men båda låtsas eller inbillar sig att de ädla målen ännu gäller.

Ändå en liten, begynnande insikt; de förenade styrkorna bör tas hem, med start senast 2014, säger Sahlin. Hon har läst av den internationella konferensen, där Karzai försäkrade att hans styrkor då är redo att ta ansvar för kriget, och den möjliga freden.

Att ingen tror honom besvärar inte. Sahlin föredrar, sorgligt nog, kartan före den allt brutalare verkligheten.

Mer läsning

Annons