Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sandviken spelar högt

Annons

Jag vänder på programmet och finner ”sponsorer och bidragsgivare”. Några namn faller ut: Iris blommor, Löthmans, Tandläkarna Jansson & Jansson, Gerd Johansson, Hansens café & bageri; några lokala kulturbärare som lägger några kronor var till festivalen.

Varje enskilt bidrag behövs, att bjuda internationell, eller om ni så vill kammarmusik på högsta nivå, mitt i sommaren, måste ses som ett ekonomiskt högriskprojekt.

Men det har gått i 25 år och Sandvikens ledande politiker, mer lagda åt rockochroll, har lovat bidrag också för nästa år. En självklarhet, men stadens finanser ansträngda. Varje krona övervägs, och då hamnar kanske inte kammarmusik bland det högst prioriterade. Smalt, högborgerligt, publiken över 70, i snitt. Om några år lägger väl festivalen ner sig själv. En felsyn, i onsdags såg jag flera under 50.

Skall skatter verkligen användas till detta? Frågan felställd; kultur berikar både den som tar del och den som investerar

Men märkvärdighetsfaktorn kan inte underskattas i en kommun som länge sågs som kulturellt överlägsen den något bredare grannen österut. Men nu, efter kriser och sparpaket knappar alla politiker in på det inte alldeles nödvändiga.

Så glädjande då att Sandviken blickar lite längre än till nästa budgetbehandling. Och så länge Carron och Widlund, festivalens nav, kämpar på för fortsatt liv och musik. Men ett väldigt arbete anas för att samla dessa glänsande begåvningar.

Carron/Widlund släpar hit sina vänner, ofta internationella musiker, antagligen vana vid större arenor. Några på scenen redan under onsdagskvällens omfattande, nästan mastiga program. Inte nödvändigt framhålla någon, men undantag för norska cellisten Torun Saeter Stavseng. Hårt arbete där.

Mer läsning

Annons