Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska det verkligen vara så förbannat svårt att ringa 112?

Linda Kareliusson blev misshandlad. Männen som misshandlade Linda Kareliusson kan vi lämna där hän. Att misshandla någon är brottsligt.

Annons

Linda Kareliusson hade heller inga förväntningar på dessa individers förmåga till empati och medmänsklighet när misshandeln väl inletts. Hon trodde hon skulle dö.

Paret som kom gående däremot, de som enligt Kareliusson såg vad som hände, men i stället för att visa civilkurage, korsade gatan och bara gick, är individer Linda hade förväntningar på. Förväntningar som krossades brutalt.

Vi vet ingenting om det där paret. De kan ha haft 100 goda skäl till att göra som de gjorde. Eller inget alls. Juridiskt är de inte heller oss svaret skyldiga. Att inte agera, är inte brottsligt. Det går i Sverige ypperligt att stå och titta på när någon exempelvis drunknar. Moraliskt och etiskt är det naturligtvis ett klandervärt beteende, men inte juridiskt.

Men ingen vill vara så ensam i ett samhälle omgiven av människor, som Linda Kareliusson var i just det ögonblicket paret korsade gatan och gick vidare. Ingen vill vara den som blir lämnad åt sitt öde. Trots det finns det människor som bara går. Som tycker att en utslagen alkoholist inte är någon som behöver hjälp, eller en ung kille som blir utsatt för misshandel nog klarar sig själv, att det som händer andra, inte är något som angår dem.

Det gör det. Vi angår varandra.

Kristdemokraterna har inte rätt i mycket. Men en sak har partiet väldigt rätt i; Sverige behöver en lagstiftning rörande civilkurage. En lagstiftning som säger oss att den som är försatt i nöd är vårt ansvar, att vi har ansvar för varandra.

För uppenbarligen klarar inte svensken av att på egen hand fatta vettiga beslut och ta ansvar för vare sig sitt framtida jag, eller sina medmänniskor. Ska det verkligen vara så svårt att begripa att det som händer andra, även kan hända dig själv eller någon du älskar? Att alkoholisten som ligger utslagen på stan, en gång också var någons nyfödda, fjuniga bebis med pyttesmå fötter och hela livet framför sig. Att hjärtinfarkt och plötslig sjukdom kan hända precis var som helst. Att tur, är vad som skiljer dig från att bli rånad, eller inte.

Samhället är du och jag. Och om vi inte har förstånd nog att inse detta, måste det finnas lagstiftning som förklarar det för varenda medborgare. Lagstiftning som kräver att vi gör mer för varandra än ingenting.

I andra länder finns redan civilkuragelagstiftning. Handlingspliktsutredningen avfärdade dock en lagstiftning på området för svensk del. Det betyder dock inte att det inte finns mycket starka skäl för att införa en sådan lagstiftning. För det är inget annat än orimligt att det juridiskt i Sverige är lika rätt att stå och titta på när någon håller på att dö, som det är att agera.

Att utsätta sig själv för fara, är inte något vi kan kräva av varandra. Så ser generellt inte heller lagstiftning rörande civilkurage ut. Att ringa 112 räcker väldigt långt och kan vara skillnaden mellan total tragedi, och ett lyckligt slut.

Ingen av oss ska någonsin behöva vara så fruktansvärt ensam, att vi inte ens kan förvänta oss att någon skall ringa ett nödsamtal, när vi själva inte kan.

Det är något vi kan och bör lagstifta om.

Mer läsning

Annons