Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skämtare och skojare

Annons

Göran Hägglund sägs vara rolig. Regeringens lustigkurre, men konkurrensen svag. Humor låter sig ens anas hos den allvarlige Fredrik Reinfeldt. Maud Olofsson skrattar ofta, mest åt sin egna skämt. Har någon hört Jan Björklund dra en vits? Kanske på kaserngården.

Men när Hägglund öppnar för ett diskret samarbete med Sverigedemokraterna, om högeralliansens blir störst men inte når egen majoritet, är det inte så lustigt, om än väntat. Självklart sitter Reinfeldt kvar om han kan räkna med Jimmie Åkessons röster. Det gjorde Bildt på den tiden trivselrasisten Bert Karlsson skojade till politiken och Ian Wachtmeister staplade backar.

Hägglund och hans bokstavstroende skara förlitar sig på Åkessons stöd. På en fråga från Svenska Dagbladet i går svarar han ett enkelt ”ja”; regeringen sitter kvar om högern samlar fler röster än de rödgröna, men inte tillräckligt många för egen majoritet. Hägglund räknar med Åkesson.

Reinfeldt undviken den frågans givna replik med att han inte tänker samarbete med Åkesson, ett självklart svar från en politiker som vill upprätthålla en anständig fasad. Men anständigheten är förhandlingsbar, när makten står på spel duger vilket stöd som helst.

Mona Sahlin har gjort alldeles klart att de rödgröna aldrig gör sig beroende av Åkesson. Det kan öppna för den fras som redan nöts in hos Reinfeldts närmaste; landet måste regeras.

Kanske blickar Reinfeldt ut över Europa, i land efter land regerar hans ideologiska vänner tillsammans med, eller med stöd av främlingsfientliga partier. Holland det senaste exemplet; två högerpartier, ett kristet, ett liberalt, gör upp med Geert Wilders högerextrema frihetsparti.

Muslimer och romer pekas ut som statens fiender, de tär på den frihetliga kropp som är själva grunden för varje holländares självbild: Ett öppet, generöst, välkomnande samhälle där minoriteter har sin självklara plats.

Det där var för några år sedan, i dag är Holland inskränkt, bigott och främlingsfientligt.

Åkesson har inga invändningar mot den sortens nationell instängdhet. Han tvekar inte när de tärande skall pekas ut; invandrarna.

Jag ser att Sverigedemokraternas man i Hofors, Stefan Lindström, vill säga upp avtalet med Migrationsverket. Ett första steg för att befria Hofors från det etniskt främmande eller avvikande. Lindström pekar åt samma håll som Åkesson och den illitterate Roger Hedlund; muslimerna. En enkel politik, utan besvärande komplikationer.

Den fryntlige och flitige Lars Beckman, näringslivets man i Gävle och om han har makterna på sin sida, snart moderat riksdagsman, är också idrottens vän. Han prioriterar ishallar före klassiska konserter och bibliotek, eller för den delen den ”statliga” radion som vräker socialism över lyssnarna. Beckman har hittat sin roll och mening med politiken: Varför komplicera?

Beckman är inte okontroversiell hör jag från olika håll, men det kan ju vara avundsjuka. Beckmans blogg, där han producerar flera hundra enkla budskap varje dag, sprider högerpropagandan över hela landet, eller åtminstone delar av länet.

Budskapen enkla intill banalitet där som hos SD; de rödgrönas politik utarmar landet och kör Gävleborg ut över klippkanten.

Flera hundra tusen jobb försvinner, de tyngre industrierna faller ihop, ungdomarna förblir i olika grader av utanförskap och pensionärerna får samla tomburkar. Med Sahlin, och Ohly, är det bara att hälsa hem.

Beckman sluter upp bakom Niclas Bornegrim och Anders Jämthagen, som söker sig mot kommunalpolitiken och producerar ännu ett enkelt moderat budskap: Kulturen kostar för mycket. Riv ner och spara och satsa på hallar, isovaler och hockeyrinkar. De river åt sig flera hundra miljoner av skattebetalarnas pengar och sprider ut dem över idrottens olika hus.

Någon större tankemöda gick inte att spåra i veckans debattartikel. Vad kan var enklare att ställa finkultur mot ungdomars behov av fler hockeyhallar? Och bara stofiler i Konserthuset (där jag sett flera moderater) och på teatern mest snåriga pjäser om livets mening, som är så enkelt.

Den banala borgerligheten orkar inte med komplikationer, eller den enskildes komplexitet. Reinfeldt föredrar Svensktoppen före Dramaten eller Operan. Moderat kulturpolitik ett töcken, eller tar riktning mot marknaden. Skattepengar kan användas till viktigare gemensamma nyttigheter än att subventionera klassisk musik, teater eller dans.

En efterlysning till slut: Lokalt Moderat kulturprogram? Finns det?

Jag lovade mig själv, för många år sedan, att aldrig mer jobba i juli. Ett illusoriskt löfte, jag har också i år jobbat hela juli och halva augusti. Ute var det visst 35 grader, i mitt lilla rum 40. Men nu tar jag semester och bordar snart en färja som för mig till en vacker grekisk ö. Där kan det vara 45, men härlig svalka under ett parasoll. En bok, ett glas och 28 i vattnet. Det kan inte bli bättre.

Mer läsning

Annons