Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slutet på historien

Dags att sätta punkt. Jag gör ett lätt överslag; hur många texter på drygt 13 år? Minst 5 000. Hur många lördagar? Över 600.

Annons

Har jag missat någon enda dag? Aldrig. Fåfängt, men ändå.

Har någon text förändrat världen? Nej. Har rikspolitiken tagit intryck? Ingen utanför Stockholm läser något från landsorten. (Mer än de inhyrda som fyller på textarkiven).

Lokalpolitiken, där har jag väl lyckats sätta något enda, helst fler, avtryck? Önsketänkande. Den som vill bli läst och diskuterad skriver om sin katt.

De vanliga drivkrafterna; rättvisa, solidaritet, allas lika möjligheter, en bra skola, en god miljö, anständiga sociala försäkringar och att stå rätt i det ideologiska landskapet är ju ändå fundamentalt. Utan grund går man fel.

Har jag oroat eller roat någon under alla dessa år av tragglande och tyckande? Kanske, en hög tjänsteman i Gävle viskade att han och hustrun läste högt varje lördagsmorgon. Jag väljer att tro på det.

Och fortfarande en varm glädje när några vackra ord faller ner i mejllådan. Ett antal darrigt skrivna brev har jag sparat. Några samtal har jag lagt på minnet. Men när tidningen är försenad eller uteblivit har jag nu inget svar om varför.

Och så förvåning över alla som hatar eller försöker sig på ironi. Det biter inte. Några få hot har jag publicerat, och lagt åt sidan.

Jag bläddrar tillbaka och läser det som kan var den första lördagstexten, om fängelset.

Riv, skriver jag. Ett av få tillfällen jag haft fel. Jag brukar ha rätt, åtminstone över tid.

Men de de där högerspökena jag jagat och hutat åt under alla dessa år? De visade sig ofta var trevligt och hyggligt folk, men med fel hållpunkter. Men inte en enda av dessa nyekiperade politiker är ens i närheten av de arbetare de säger sig företräda. Det nya arbetarpartiet är ett dystert skämt, omöjligt att ta på allvar.

Nu möblerar den nya högern om hela folkhemmet och slänger ut de som stör på gatan. En klasspolitik som applåderas av borgerliga ledarsidor och skribenter. Högerns överbyggnad, de tankesmedjor som finansieras av Svenskt näringsliv och svensk företagsamhet, är ändå inte nöjda. De vill ha mer, av allt. Börja med las, sedan ungdomslönerna, konflikträttigheterna och till slut det allra viktigaste, att snöpa hela fackföreningsrörelsen.

Sedan kan ett borgerligt Sverige byggas på resterna av solidaritet, rättvisa och allas lika rättigheter och möjligheter. Envar ska då vara jävligt envar. Den starkes samhälle. Så ser Reinfeldts Sverige ut, tro inget annat.

Märkligt nog har flera Moderater hört av sig och berättat om högerns inre, lokala liv, med förbehållet att dessa hemligheter (eller det gamla vanliga revirtänkandet) bara var för min information. Som bakgrund. Bra att veta osv.

En besviken lokal moderat gav jag en helsida för att skriva av sig. Men det blev inget, fötterna kallnade och en karriär stod på spel.

Men inga hemligheter eller ens antydan om rivaliteter inom det större partiet. Där är alla goda kamrater, med några undantag. Den krångliga vägen mot ett nytt ledarskap ger en aning om vem som inte accepterar vem. Gubbarnas krig kan sluta med Lena Sommestad och ett helt nytt parti, med friska rötter.

De lokala politikerna är annars hårt arbetande, väldigt övertygade om att ha rätt men ändå ideologiskt öppna och värda stor respekt, utom Sverigedemokraterna. Ett förfärligt parti, med obehagliga företrädare och ett miserabelt budskap.

Viss förundran också inför den läkare (C) som var såå lycklig över att få vara med, i centrum!, när de nya, brutala sjukreglerna röstades igenom. Är han ett undantag? Inte alls.

Men den lokala oppositionen kämpar på, som de mindre partierna gjort i hundra år eller så. Bara det en prestation. Hårt slit och stryk i varenda votering. Tungt.

Då gäller det att orka hantera sin besvikelse. Eller sända en artikel till denna redaktion. Vi står för öppenhet. Hellre det än tystnad.

Nu, efter en mansålder, tid att blicka framåt. Att se tillbaka är meningslöst, det leder ju ingen vart. Dessutom minns jag ingenting. Några strider? Kommer inte ihåg. Inget är sparat, inget inramat eller överlämnat till Folkrörelsens arkiv.

Bara ett jobb, som är över, och historia en vacker dag. Inget märkvärdigt, men ändå lite deprimerande. Är du slut nu? Ja, nästan. Men jag lever.

Och framtiden, den som jag får uppleva med lite tur och sund livsföring? Där finns alla möjligheter, inte minst för den som önskar publicera sig. Två tidningar, radio och tv i den här stan. Och hela nätet, där alla kan skrubba av sig.

Jenny rekryterades för att ta över ansvaret, en naturlig process. Först inskolning och sedan några år styr hon sidan, en yngre generation som har överlägsna kunskaper. Och Anna tar min plats. Att lämna över och bli radskrivare en del av evolutionen; från mörkret stiga vi mot makten, och av.

Så, till slut. Farväl.

PS. Åter på fredag, på en annan sida.

Mer läsning

Annons