Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som en grön växt

/
  • En vissnad växt? Lars Leijonborg sa hej då till politiken i går. Ett hej då som kom två år för sent. Om inte mer.

Annons

Lars Leijonborg meddelade i går att han nu tar avsked av politikens toppskikt. Vilket får klassas som ett adjö som kom två år försent. Om inte mer.

Lars Leijonborg blev petad från ordförandeposten i Folkpartiet 2007. Vilket inte är en värdig sorti för en partiledare. Men Lars Leijonborg ägde inte insikten om att han hade gjort sitt. I stället för att självmant kliva ner på sina egna villkor blev han följaktligen i stället tvingad till det.

Under de två år som gått sedan Leijonborg förlorade ordförandeposten har han trätt in i en anonym tillvaro, trots posten som utbildnings- och forskningsminister. Något annat alternativ fanns inte heller. Det går inte att ha en före detta partiordförande på framskjuten plats sida vid sida med den nya. Det hade underminerat Jan Björklunds auktoritet och försvagat hans ställning.

När Lars Leijonborg nu lämnar den politiska scenen gör han det efter en lång politisk karriär. De sista två åren har bland annat ägnats åt arbete i Globaliseringsrådet och till att verka för att den Europeiska forskningsanläggningen ESS placerades i Lund. Två år som minister verkandes i det tysta är också onekligen en värdigare sista politisk roll än den som partiordföranden som fick bäras ut av de egna.

Lars Leijonborg förändrade Folkpartiet. Hans gärningar har varit av varierande framgångar. Efter valet 2002 korades han till Leijonkung av medierna. Valframgångar som dock handlade om en lätt främlingsfientlig flirt i form av språktest och ett Moderaterna lett av Bo Lundgren vars våta drömmar främst handlade om skattesänkningar.

Under Leijonborg blev Folkpartiet ett parti som lämnade socialliberalismen bakom sig till förmån för hårdare tag, fler krav och språktest. En utveckling som långt ifrån alla inom Folkpartiet skrev under på. De sista åren var han ordförande för ett parti där missnöjet bubblade och besluten fattades i en mycket liten grupp bakom stängda dörrar. Vilket till slut ledde till Leijonborgs fall och Jan Björklunds uppgång.

Lars Leijonborgs främsta arv blir just Folkpartiets kursändring från socialliberalt parti till någon form av långt mer odefinierbar batonghöger. Ett illdåd enligt vissa. Det bästa som hänt partiet enligt andra.

En ledare som knappast går till historien. Snarare en politiker väldigt lik den där gröna växten på fönsterblecket. Den som bara står där, utan att egentligen tillföra något. Och som därför inte heller saknas när den vissnat.

Mer läsning

Annons