Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sommar och sura svenskar

/

Svensken är en vresig jävel.

Lars Leijonborg skrotade den Folkpartistiska snällismen. Det har han hyllats för. För i vårt land är snäll inte något någon vill vara.

Annons

Nä, ordet snäll är något vi förknippar med att vara en dörrmatta, en lättlurad stackare. Därför håller vi oss med ovisdomsord som Snälla pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Att bli kallad snäll är inte en komplimang. Det är en svensk förolämpning.

Sverige är inte ett kollektivistiskt samhälle. I Sverige hyllas individualismen. Vi lever i en välfärdstat där vi har råd att skita i varandra, vilket vi också gör. Vi är en kylig befolkning i ett kallt land som på det hela taget framstår som väldigt rädda för varandra.

Exemplen är många på hur svensken gjort det till sitt livs mission att förpesta sin omgivning. Dörrar i ansiktet, frånvaron av ett hej i trapphusen grannar emellan, knuffar i folksamlingar utan ett efterföljande förlåt eller ursäkta, väskor på säten i överfulla avgångshallar, bussar och på tåg, skockar av människor precis utanför entréer som blockerar vägen för alla andra, nolltolerens i hyreshus mot alla former av tecken på att grannen har ett liv och kanske till och med, gud förbjude, har lite roligt, grannar som spelar hög musik nätterna igenom. Listan är lång.

Vi är konflikträdda också. Höga röster och yviga gester är inte något vi ägnar oss åt. För att få utlopp för all vår irritation och frustration över vår omgivnings tillkortakommanden som även är våra egna har vi därför lagt oss till med ett passivt aggressivt beteende. Vi hanterar den nationella bristen på snällism och artighet genom att sätta upp lappar i tvättstugan och på jobbet som lyder Din mamma jobbar inte här, vi ringer störningsjouren i stället för att ringa på hos grannen som vi tycker stör oss, vi himlar med ögonen och frustar och pustar i stället för att högt och ljudligt säga ifrån.

Att som svensk nedstiga i det tätbefolkade Japan är att öppna dörren till insikten om att ett trevligare land är möjlig. Japan med sina rökrutor efter gatorna och fickaskfat, Tokyo där man inte sitter och skriker i sin mobiltelefon i tunnelbanan eller ens pratar högt eftersom det kan störa trötta pendlare. Japan där den som är förkyld drar på sig ett munskydd för att inte smitta sin omgivning. Tvingas man bo axel mot axel lär man sig att vara snäll och artig och visa hänsyn. Det blir lättast så. För alla.

Den enda egentliga anledningen till att jag skriver den här krönikan är att Hotell- och restaurangfacket och Svenskt nätverk för tobaksprevention föreslagit att rökförbud skall införas på uteserveringar. Vilket faktiskt på det hela taget sammanfattar allt som är fel med både svensken och Sverige.

Rökningen i sig behöver vi inte orda om. Cancer, stank etcetera. Med hänsyn till både hälsa och samhällsekonomi borde det naturliga vara att förbjuda rökningen helt. Det finns det dock inte några planer på även om det onekligen vore ett motiverat förbud. Därför lever vi i ett Sverige där rökningen existerar.

Alternativen till att lagstifta om rökförbud på uteservering är flera. Men det här är Sverige. Ett land befolkat av konflikträdda, passivt aggressiva, oartiga individualister som tycker snäll är ett skälsord.

Mer läsning

Annons