Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spricka i familjen

/

Annons

I dag är genomsnittslönen för ett restaurangbiträde 19 967 kronor i månaden. Det vill säga för den lycklige som har en fast heltidsanställning och arbetar på en arbetsplats med kollektivavtal. 36 procent av de anställda inom restaurangbranschen arbetar deltid. 34 procent har en tidsbegränsad anställning. De flesta är kvinnor.

Det är bland annat för den här gruppen som LO driver kraven på en jämställdhetspott. (100 kronor extra per heltidsanställd och månad inom avtalsområden med en snittlön som är lägre än 22 400 kronor i månaden.) Men LO-familjen har bråkat och slutligen separerat inför höstens avtalsrörelse. Industrifacken IF Metall och GS (plus Livs, som dock inte får vara med och rösta) har lämnat den övriga LO-familjen i frågan om jämställdhetspotten. De är rädda för att deras medlemmar inte ska få tillräckligt höga löneökningar om de måste vara med och kämpa för arbetstagare med de allra lägsta lönerna.

Hallå? Solidaritet? Nä. Det är ett begrepp som gubbfacken tydligen glömt bort inför avtalsåret 2012.

Industrifacken reserverar sig mot jämställdhetspotten och driver i stället ett krav på 3,7 procents löneökning. Övriga LO-förbund kräver 3,5 procent (lägst 860 kronor i månaden), samt jämställdhetspotten.

Den svenska arbetsmarknaden är världskänd för sina ”ansvarstagande parter”. Facken kräver inte mer än vad den svenska konkurrenskraften klarar av. Förra avtalsrörelsen ägde rum i en ekonomisk lågkonjunktur. Resultatet blev ungefär två procents lönelyft.

Nu kräver alltså facken mer. Men inte för mycket. LO:s krav ligger i linje med den löneökningstakt som bankkoncernen SEB:s ekonomer spådde i sin senaste prognos. En löneökning som enligt ekonomerna inte bör hota ekonomin på sikt. Dessutom, det här är fackens första bud. Så det finns anledning att tro att det till slut blir lägre.

Hittills har avtalen inom industrin varit normen för övriga avtalsförhandlingar. Sedan har övriga branscher haft att förhålla sig till de löneökningar som industrin förhandlat fram. Men efter måndagens besked från Industrifacken är utgången oviss. I praktiken kan separationen mellan Industrifacken och övriga LO-förbund innebära att metallarna inte kommer att sympatistrejka för att lyfta de lågbetalda kvinnornas löner. Då är skilsmässan ett faktum.

För att restaurangbiträden, och övriga anställda i branscher med usla löner, ska kunna hävda sig på arbetsmarknaden krävs en särskild satsning på just dessa grupper. Då måste vi hjälpas åt tillsammans. Solidaritet, kallas det.

Mer läsning

Annons