Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spyan i halsen

Annons

Uppspydd mat som körs ner i halsen igen. Den egna knytnäven intryckt i munnen. Utrop som ”Rör inte mig med dina äckliga fingrar!”. Det är bara några av de kränkningar äldre på ett boende i Sandbyhov i Norrköping utsatts för av två undersköterskor. Andra inslag i vardagen har varit verbal misshandel och nyp.

Nu skulle de flesta tro att den här typen av kränkningar blir en sak för polisen att utreda. Någon polisanmälan har dock inte gjorts från arbetsgivarens sida. Det har däremot de anhöriga gjort.

Inte har man från kommunens sida heller avskedat de misshandlande undersköterskorna. Dessa har istället fått en varning och sedan återgått till sina tidigare arbeten. Alltså samma arbetsplatser som de misshandlat människor i beroendeställning till dem både fysiskt och psykiskt.

Enligt Norrköpings kommun föreligger inte saklig grund för uppsägning. Övergreppen har inte varit nog grova. Något som framstår som ytterst osannolikt eftersom stöld utgör saklig grund för uppsägning. Och även om det vore så; varför inte låta Arbetsmarknadsdomstolen pröva ett fall som i så fall är av yttersta intresse att få prövat?

Det tycker dock inte personalutskottets ordförande Lars Karlsson (S) i Norrköping. Han svarar istället så här på Folkbladets fråga om detta:

”Om det går till AD kan det dröja länge innan det blir ett avgörande och under tiden ska de gå hemma med lön. I det senaste fallet vi hade uppe i AD dröjde det tre år innan domen kom.”

Tre årslöner för de två undersköterskorna framstår i ljuset av vad som inträffat som ett mycket lågt pris att betala.

Genom sitt agerande och sin ovilja att vidta åtgärder som garanterar brukarnas säkerhet raserar Norrköpings kommun den sista rest av tillit och trygghet brukarna och deras anhöriga eventuellt har kvar gentemot omsorgen.

Och uppenbarligen är problemet dessutom långt mycket större än bara två misshandlande undersköterskor. För när Folkbladet försöker hitta svar på frågan hur misshandeln kunnat fortgå är svaren beklämmande. Vad som träder fram är en tystnadskultur där lojaliteten mot arbetskamraterna och rädslan för dålig stämning i arbetslaget är större än omsorgen om de människor man är anställd för att vårda. Det tyder på en osund kultur på arbetsplatsen som borde ha åtgärdats av ansvariga chefer.

Av Lex Sarah-anmälningarna framgår tydligt att det dessutom handlar om individer som utgör ett arbetsmiljöproblem. En av sköterskorna beskrivs så här:

”Personen blir utåtagerande mot alla om man säger till personen.”

Och vad gäller cheferna som ansvarat för dessa undersköterskor framkommer bland annat detta:

”Bryr sig chefen?”

Att det inte kommer räcka med en varning blir plågsamt tydligt vid en genomläsning av Lex Sarah anmälningarna. Rörande den ena undersköterskorna konstateras att ”Personen inte känns vid någon av handlingarna.” Den andra undersköterskan ”känns vid vissa handlingar, men inte alla.”.

Om det är nu så att de undersköterskor som kränkt brukare inte ens känns vid sina kränkande handlingar, hur skall Norrköpings kommun i så fall kunna garantera att det som skett inte kommer hända igen genom att utdela varningar? Individer benägna att ägna sig åt den här typen av handlingar är direkt olämpliga att över huvud taget arbeta inom vård och omsorg. Ett faktum som omöjligt går att utbilda bort. Och hur rättfärdigar man inför övriga anställda att dessa individer, som uppenbarligen även utgör ett arbetsmiljöproblem, tillåts komma tillbaka till sina arbeten? Personal som i Folkbladet förkunnar att de två undersköterskorna nu har ögonen på sig från övrig personal och att man hoppas att de mår dåligt av att jobba kvar.

Kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernqvist kräver en förklaring av varför de två undersköterskorna får arbeta kvar på samma boende. Det är en legitim fråga att ställa.

Här är ett annat förslag på åtgärd; ge undersköterskorna sparken och låt Arbetsmarknadsdomstolen pröva fallet.

Sadister skall inte arbeta inom omsorgen.

Mer läsning

Annons