Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Städerna som minns Joe Hill

Annons

"Ska jag göra en levnadsteckning, säger du. Aldrig. Vi ska inte ödsla papper på sådan smörja."

Joe Hill, i brev från fängelset

Såg han bra ut? Med all sannolikhet gjorde han det. Han var över medellängd, gänglig och hade ljusbrunt hår med blåa ögon, kanske med en brun strimma kring det blåa. Visserligen var han oftast ganska tystlåten och blyg och höll sig rätt mycket för sig själv. Få, om ens några kärlekshistorier är kända om honom och trots att hans öde var sammantvinnat med en landsomfattande, revolutionär rörelse står det en märklig air av ensamhet omkring hans gestalt. Sångerna han skrev blottar inte en enda självbiografisk detalj men hans humor och självdistans blixtrar till i breven han skrev från fängelset under sina sista år i livet. Han har i dessa brev ingen lust att berätta om sig själv, vem han är och varifrån han kommer, men säger att när han dör ska han omedelbart se till att organisera kanalarbetarna på Mars.

Jag går på gatorna i Chicago och försöker föreställa mig en tjugofyraåring som kommit till Amerika bara några år tidigare, ja, jag försöker bokstavligen tänka mig att han kunde vara en av dem som nu kommer emot mig på State Street eller försvinner bort mot floden – en av Chicagoflodens armar – vid West Wacker Drive. Hit, till Chicago, har jag åkt för att det var den stad som för ett sekel sedan var hjärtat i den amerikanska kapitalismen och därmed i den amerikanska arbetarrörelsen. Joe Hill och Chicago hör samman, trots att vi inte ens vet om han som levande vistades här.

I november 1915 hölls begravningsceremonin för Joe Hill i Chicago. Tiotusentals människor deltog. De sjöng hans sånger. Hans kropp kremerades på Graceland Cemetery, en stor kyrkogård åt norr i staden och hans aska spreds över världen i små kuvert som sändes till anhängare i USA, Australien, Sverige och många andra länder. Chicago var den stad som mer än någon annan definierade Joe Hill och den tid han levde i. Jag går på de gator på Westside – W Taylor Street och Halstead Street – och på North Clark Street där processionen med hans döda kropp skred fram. Jag rör mig genom de kvarter som jag är säker på att han skulle ha besökt om han verkligen – så som jag tror, men inte kan bevisa – var här också medan han levde. Men Joe Hill är notoriskt undflyende. Ena stunden skymtar bakom honom den Joel Hägglund som växte upp i Gävle. Men ibland skymtar också den Joe Hill i den där unge, faderlöse grabben i Gävle.

Under de år jag sysslat med hans liv har jag ofta känt att det varit nästan omöjligt att komma honom in på livet. Det beror inte bara på att de biografiska uppgifterna om hans liv är så fragmentariska utan också på att han så snabbt, under loppet av några få år, blev en martyr och en ikon för den rörelse han kompade för och med, Industrial Workers of the World, vanligtvis förkortat IWW, eller som de kallade sig själva: the wobblies. Den amerikanska pressen, polisen och bolagsintressena demoniserade honom hårt och hans anhängare svarade med att göra honom till en ängel. Myten döljer hans gestalt, hans ansikte. Det är först när jag tillbringar en tid i Chicago, Windy City eller City of the Big Shoulders – som poeten Carl Sandburg en gång kallade denna industristad – som hans silhuett blir tydligare. Men om han verkligen vistades i Chicago kanske han ännu inte ens hette Joe Hill, utan fortfarande bar sitt i Amerika otympliga svenska namn, Joel Hägglund. Exakt när han ändrade namn till Joseph Hillstrom – som snart krympte och växte till Joe Hill – är okänt.

Mer läsning

Annons