Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stöd till krig

En armé av internationella förhandlare, politiker och givare flög mot Kabul för att fatta beslut om ännu fler miljarder till kriget.

Annons

Ännu en internationell konferens för att bistå en av världens mest korrupta regimer. På nio är har 300 miljarder hällts över Afghanistan, och försvunnit till utländska bankfack.

President Karzai är en av de korrupta. Hans bror sköter opiumhandeln och släkten håller alla vägar öppna, från fälten till de utländska knarkhandlarna.

Denna regim, som inte skulle överleva en dag utan stöd från de 150 000 utländska soldaterna, skall nu ges ännu fler miljarder. Och Karzai tvingade fram ett beslut som gav honom makten över hälften. Detta ses som en framgång, den afghanska staten står snart på egna ben. Finansdepartementet går bra, försäkrar Carl Bildt. Andra civila institutioner reser sig sakta.

Men Karzais regim kunde inte ens skydda de fina gästerna. Ett raketanfall mot flygfältet i Kabul sände Carl Bildt och FN-chefen Ban Ki-Moon till en alternativ landning, utanför huvudstaden.

Den danske utrikesministern Lene Espersen tvingades landa i Kazakstan. Sedan flög hon, sur och upprörd, hem till Köpenhamn igen, efter att ha nekats flygtillstånd över Uzbekistan.

Oenighet också i regionen om vilken väg Afghanistan skall ta.

Bildt och FN-chefen lånade några helikoptrar och kunde lyckligt landa i bakom de väldiga murar USA rest för att skydda sina soldater. En bild av tillståndet i landet, som sägs vara bättre i dag än för några år sedan.

De nya miljarderna ska, som de gamla, investeras i infrastrukturer. Så har det alltid hetat, utan att något särskilt har hänt. Landet är och förblir utfattigt, och sönderbombat.

Bomber för fred och demokrati, och flickornas rätt att gå i skola, heter det.

Det civila samhället lyfts fram vid varje konferens, sedan återgår kriget till den blodiga vardag. Den som plågat landet i så många år, och under flera ockupanter. Men det går åt rätt håll, brukar Bildt säga. Givarna måste ju vara optimistiska, varför skall de annars vräka bistånd över Karzai och hans korrupta regim?

Men Bildt ser alternativ, kanske kan afghanerna, och talibanerna, övertygas om att satsa på jordbruk eller gruvbrytning i stället för de svindlande lönsamma knarkaffärerna?

Men trots fanfarer, storstilade offensiver och mängder av döda fiender verkar länder som bidrar med trupper tröttna en aning. De vill hem. Utom Sten Tolgfors; han tror fortfarande på saken och att svenska soldater ”gör skillnad”.

En möjlig fred, eller ett slut på kriget, måste ge talibanerna ett mått av inflytande och makt. De kan inte besegras i krig, men kanske civiliseras och involveras i statsbyggandet? Också talibanerna inser väl att de inte kan segra militärt? Och att kvinnor också är människor?

Men de flickor och kvinnor som ska räddas undan instängdhet, våld och skräckvälde ges ingen plats på de här konferenserna. De finns därute, anonyma, som skuggor.

Mer läsning

Annons