Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Störst och bäst

/

I den ljumma natten ställde vi oss utanför, vända mot de röda höga bokstäverna och arenans väldig glasfasad. ”Störst i Sverige” slog programbladet fast.

Annons

Inga invändningar hittills, och den som tagit stegen in slås av storleken, det är en mil från långsidan till den andra och en evighet mellan målen. Det välvda taket håller ihop och skapar harmoni (i brist på bättre ord) och i fonderna ståplatser och glas. Det är, också för den utsocknes, bara att ge upp; detta bygge är makalöst.

Sexton grader under ordinarie bandykvällar, och is redan i augusti hörde jag i lördags. Det ger nog bättre bandy.

Under Malena Ernmans, och för all del också när Tomas Ledin viftade med gitarren, steg värmen mot 30, eller så.

Själv jublade jag, diskret invärtes, när Ernman klappade om sina föräldrar, (mitt emot mig) och sittande på huk skrev autografer till några småflickor.

Och ljudligare när hon lekte Alice Babs; världsklass. Hon clownar sig då och då, men alltid med suverän behärskning.

Och så fanns ju några icke närvarande längst fram, på hedersplatserna; Inga Hagström och Gösta Sandin.

Att Inga, ”Inga” säger alla, inte fick vara med var en dubbel tragedi. Detta var ju hennes arena, ett resultat av den pragmatism som präglar samförståndet mellan staden och kapitalet. Hand i hand, men inte omfamnade.

Där borta Sandvik, och de stinna göranssonska fonderna, och här politikerna. Att de jagar ihop, och går eller gick, på gemensamt kräftfiske stör inte så mycket. Pikant och kanske också generande när det avslöjades men nog uthärdligt för de flesta.

Göranssons Arena kan väl därför ses som ett monument över några starka politiker och en industriepok som sträckte sig bortom vinstmaximering och kvartalskapitalism.

Konsul Göransson skapade ett globalt företag och något som i dag kan skrivas ut som social, ansvarstagande kapitalism; omtanke både om ägare och anställda. Den sortens modernism har gått ur tiden.

Arkitekten Håkan Wikström har skapat ett märke och Jöögga, Jörgen Larsson, nyss hemgången från Gefle Dagblad, fick en helsida i programbladet, helt i sin ordning. Strikt lokalpatriotiska perspektiv kan i bästa fall lyfta blickar ut mot världen.

Andra kan lyfta sig och bege sig till Sandviken, där står nu en märklig arena.

Mer läsning

Annons