Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tack till Ellen Key

/

Annons

Från baksätet i en Volvo ser jag Sverige glida förbi utanför rutorna. Ett gult rapsfält, ett blått linfält, röd vallmo, sjöar och skog. Det ilar i kroppen av allt det rara. 

Rundtur i Ellen Keys hus Strand. Fick jag läsa om henne i historieböckerna vi hade i skolan? Kommer inte längre ihåg. Men jag vet att den historia jag fick lära mig inte handlade om så särskilt mycket om min historia. Få kvinnor kvalade in som viktiga nog att nämnas. Och även om de gjorde det, handlade det om några få stycken bland de hundratals sidor som skulle läsas. 

”Till Ellen Key på 60 årsdag från en af de många som älskar henne. Den här heter C. L.”

Den omisskänneliga signaturen ditplitad på en etsning av en av våra största, Carl Larsson. Honom känner nästan alla till. Men hur många vet vem hans vän, pionjären Ellen Key var? Hon som aldrig gifte sig, i en tid då en gift kvinna inte hade bestämmanderätt ens över de pengar hon själv tjänade ihop. Hon som nogsamt skrev ner önskemål om hur hennes arv och huset Strand skulle förvaltas. Ett vilohem för arbetande kvinnor skulle det bli efter det att hon själv var borta. Det är det fortfarande, om någon som läser det här skulle vara intresserad av några veckors rekreation vid Vätterns strand.

Ellen Key var lärarinnan som blev litteraturkritiker, författare och samhällsdebattör. Som skrev om yttrande- och tryckfrihet och kärlek och äktenskap. Som gick från att vara liberal som sin far riksdagsmannen Emil Key till att senare i livet rösta på Socialdemokraterna. Medlem i partiet blev hon aldrig, vilket kanske var lika bra med tanke på hur lite andrum som fanns för kvinnor i dåtidens partiorganisationer. Feminist var hon också, en särartsfeminist som tyckte att kvinnans viktigaste roll var den som maka och mor. Inte särskilt progressivt, men omstridd åsikt då som nu.

Att bygga sitt eget hus, av pengar förvärvade genom eget arbete måste ha varit en alldeles fantastisk känsla för en kvinna född under en tid när rättigheterna var få och möjligheterna att välja sitt eget liv ännu färre. 

Men hon bodde ensam i det stora huset. Trots att hon ansåg att den viktigaste rollen för en kvinna var den som maka och mor. Den stora kärleken i livet var den redan gifte Urban von Feilitzen, som hon genom åren brevväxlade flitigt med, men inte så mycket mer. Vilket på något vis känns väldigt sorgligt eftersom det handlar om en kvinna som beskrev kärlek bättre än många andra lyckats göra:

Kärlek är försjunkandet i den ande , där vår egen finner sitt fäste utan att förlora sin frihet; närheten av ett hjärta, där oron i vårt eget stillas; det lyssnande, som förnimmer vårt outsagda och outsägliga; klarsynen i det par ögon, som i våra bästa möjligheter redan finna verkligheter; mötet med de händer av vilka vi, döende, ville känna våra egna omslutna.

Det kan inte ha varit lätt att vara Ellen Key. Det kan inte ha varit lätt att tvingas kämpa för självklarheter. Men å andra sidan; det gör vi ju fortfarande. 

Tackar guiden för rundvandringen i ett stycke i allra högsta grad levande kvinnohistoria. Det här är sista dagen huset håller öppet för allmänheten innan det fylls av stipendiater, precis som Ellen Key ville att det skulle bli. 

Sedan går vi tillbaka till hotellet. 

I morgon är jag ledig och bara Jenny och bröllopsgäst.  

Men i dag är jag ledarskribent och sätter mig ner för att skriva dessa rader. Och det var många kvinnors kamp som gjorde det möjligt. Även de som ansåg rollen som maka och mor vara viktigare än någon annan i en kvinnas liv. 

Även Ellen Key.

Tack.

Mer läsning

Annons