Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tidevarv komma, tidevarv gå

/

Det är en varm fredag i slutet av juni. Michael Jackson död, står det på löpsedlarna den här dagen. Även om jag inte brydde mig om hans liv i någon vidare bemärkelse engagerar hans död.

Annons

Eller. Gör den verkligen det? Bryr jag mig verkligen om detta i någon annan mening än att jag noterar hans död, konstaterar att det hela är sorgligt eftersom han bara hann bli 50 och döden ju är sorglig i största allmänhet? Nej. Jag gör nog inte det. Om jag ska vara helt ärlig. Även om det onekligen skulle kännas mer politiskt korrekt att skriva att hans död engagerar.

Mitt förhållningssätt till hans död är nog faktiskt på det hela taget väldigt likt mitt förhållningssätt till hans liv: för en 70-talist är Michael Jackson synonymt med barndom. Han bara fanns där. Oavsett om vi lyssnade på honom eller inte växte vi upp sida vid sida med hans moonwalk och musik. När vi hade hunnit bli vuxna hade musiken ersatts med rubrikerna om pedofilianklagelser och skandaler. Och någonstans där blev också hans musik en parentes.

De medialiserade liven. De som levs för öppen ridå inför miljoner människor där kärlek och glädje, misslyckanden och framgångar, sorg och ilska, mänskliga tillkortakommanden och talang genom medierna blir en del av vår vardag. Och så blir människor vi aldrig träffat en del av våra liv. Som Michael Jackson, eller Britney Spears.

Min generation sägs vara en generation som mest av allt vill jobba med det lätt odefinierbara ”media”. Vi är individualister som hellre reser än arbetar. Andy Warhol gav oss livsmottot ”15 minutes of fame” att leva efter, det vill säga att alla i framtiden kommer vara berömda under i alla fall 15 minuter av våra liv. Därav dokusåpornas enorma framgångar. Får man förmoda.

Michael Jackson fick ett helt liv av berömmelse, men varför någon skulle vilja ha ens 15 minuter av hans berömmelse framstår som ett mysterium. Inte ens när ambulansen hämtar den döende popstjärnan håller sig fotograferna borta. Lördagens förstasida i Expressen pryds av bilden på en döende kung av pop som ackompanjeras av rubriken Här dör Jackson. Döden live, alla var där, vi var med. På något vis en väldigt representativ bild och rubrik. Vår samtids signatur och signum.

Popmusiken avfärdas ofta som banal och ytlig. Inte fin nog för att räknas på riktigt.

Kanske är det svårt att ta budskapet om jämlikhet på allvar när det paras ihop med trallvänliga toner som dessutom går att dansa till. Men blir budskapet mindre viktigt bara för att det inte framförs från talarstol i ödesmättad syntax? Michael Jackson nådde miljoner människor med sitt budskap om att det inte spelar någon roll om du är svart eller vit, på ett nittiotaligt, svängigt vis. Hur många politiker har lyckats föra ut ett sådant jämlikhetsevangelium i lika vida kretsar?

Och även om Michael Jacksons död inte gör någon egentlig skillnad i mitt liv tar löpsedlarna om hans död mig ändå tillbaka till ett vardagsrum i en lägenhet på Gruvvägen i Kiruna.

En hårt arbetande undersköterska från Finland och hennes dotter. En av mina bästa vänner, då som nu. MTV, Michael Jackson och videon till Thriller efter skolan när vi var små.

Det är 25 år sedan nu. Men när jag står där i butiken och tittar på löpsedlarna är jag tillbaka i det där vardagsrummet med min vän.

Måste ringa henne någon dag, och höra hur det är.

Mer läsning

Annons