Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ubåtarna till botten

Den unge Bildt flög till Moskva och överlämnade en depesch till Boris Jeltsin, ett budskap om ubåtar. Ryska undervattenfarkoster hade seglat in i svenska vatten, på spaning efter platser att ankra upp på.

Annons

En förberedelse för den stora offensiv som skulle lägga Sverige under rysk, tidigare sovjetisk kontroll.

Bildt krävde slut på detta. Han hade dokumentation som stöd för sina anklagelser; det pep och tumlade i undervattensensorer och ljuden kom från olika sovjetiska/ryska båtar.

En stjärna hade tänts på den utrikespolitiska himlen, och därunder svävar Bildt fortfarande omkring. Han äter sig igenom middagar med all världens ledare och är mer i luften än på torra land. Snart kanske han blir EU-kommissionär. Det vore bra.

Ubåtarna blev Bildts karriäravstamp mot de verkliga höjderna. En statsman föddes när ubåtar körde omkring i Hårsfjärden, siktades vid Utö och sovjetiska spetstruppen dinerade på kobbarna i Stockholms yttre skärgård, eller tittade upp ur dyn nedanför kungliga slottet.

Några år senare förvandlades varenda ubåt, utom 137-an som navigerades upp på en svensk sten i Gåsefjärden, till minkar och strömming. De möjliga ubåtarna bytte nationalitet, från sovjet/ryska till närmaste Natohamn. Bildt vägrade delta i den tredje ubåtsutredningen 2001, där fanns Nato med.

Svante Nycander, då tvivlare, i dag pensionerad från Dagens Nyheter, lyfter fram några fakta i en omskakande artikel i DN; försvarsledningen mörkade för regeringen. Sune Olofsson, en gång Svenska Dagbladet, anklagar Bildt för att ”vilseleda” om ubåtarna.

Hysterin på 80- och 90-talet låter sig inte beskrivas i dag, för otrolig. Det var ubåtar överallt, och de var sovjetiska. I dag återstår några minkar, och ubåtarna har gått till botten. Men Bildt består.

 

Mer läsning

Annons