Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utan en stark bas faller EU

Annons

Storbritanniens premiärminister David Cameron meddelade under fredagen sin avgång.

Stockolmsbörsen, som var stängd under fredagen på grund av att Sverige firade midsommar, föll med 6 procent under måndagens första timmar av handel. Det hela landade vid stänkning på en nivå som vi inte sett sedan 80-talets black monday, hela 7,7 procent föll börsen med. Ett börsras som följde marknadens reaktioner runt om i Europa under fredagen.

Storbritanniens besked i folkomröstningen var inte välkommet. Det stod dock klart på förhand. Börsrasen vi sett är därför heller inget annat än den väntade effekten av att Storbritannien nu går in i en process för att lämna EU.

När den processen egentligen inleds, är fortfarande oklart. Enligt artikel 50 i Lissabonfördraget inleds förfarandet med att landet som önskar utträde ur unionen meddelar detta till Europeiska rådet. Det anses det från brittiskt håll av allt att döma inte vara någon brådska med. Sedan sker förhandlingar om villkoren för utträde och det är inte förrän avtalet träder i kraft, alternativt två år har gått sedan beskedet om utträde lämnats till Europeiska rådet, som utträdet sker formellt.

Även om nationalismen lyfts fram som en förklaring till folkomröstningsresultatet och också är det, är det också viktigt att inte glömma bort att den mest grundläggande principen inom internationell rätt som ligger till grund för nationernas relation till varandra är den om suveränitet. En status områden som Palestina strävar efter att uppnå. En princip som utgör basen i FN-samarbetet. En princip som allt mer kommit att avtalas bort inom ramarna för det europeiska samarbetet.

EU har ibland statsvetenskapligt beskrivits som ett mellanting mellan en konfederation, det vill säga ett samarbete mellan stater, och en federation. En ny typ av organisationsstruktur som inte kan beskrivas med befintliga definitioner har det hela kallats. Vilka ambitionerna varit för EU har dock varit uppenbara. Lissabonfördraget innebar att EU tog avgörande steg mot status av en federation. Valutaunionen är även det ett steg i denna riktning. Mot detta har det funnits och finns fortfarande stark kritik. Det konstitutionella dokument som arbetades fram och som senare skulle bli till Lissabonfördraget röstade såväl Frankrike som Nederländerna nej till vid folkomröstningar. Ett dokument som om det hade godkänts, bland annat hade resulterat i inrättandet av en europeisk utrikesminister. Det motstånd som fanns inom unionen tvingade tillbaka EU till ritbordet, vilket resulterade i Lissabonfördraget där de starkast överstatliga inslagen i det konstitutionella dokumentet sorterats bort.

Den politiska chocken och förvåningen över Storbritanniens besked är begriplig. Inte minst givet att många av EUs politiska ledare representerar en linje rörande EUs utveckling som splittrar väljarna och anses som långt ifrån självklar av många.

David Cameron utlovade en folkomröstning han uppenbarligen själv aldrig trodde skulle resultera i ett beslut om utträde. I egenskap av förespråkare av ett fortsatt brittiskt medlemskap tog han också konsekvenserna av förlusten i det politiska spel han själv iscensatt och lämnade besked under fredagen om att han kommer avgå som premiärminister. Labour, har å sin sida tagit tillfället i akt för att ägna sig åt intern maktstrid, ett obegripligt agerande, eftersom ett starkt Labour är viktigare än på mycket länge.

Vad som kommer ske framöver törs få spekulera i. Utträdesprocessen för Storbritannien kan ta upp till två år innan den är klar. Något liknande har inte inträffat i modern Europeisk politisk historia.

Den politiska dövhet och i delar rena förakt som funnits och fortfarande finns bland Europas EU-ivrare inför den legitima kritik som gång på gång rests mot stormaktsambitionerna inom unionen har uppenbarligen ett pris. Utöver det pris de redan haft, vill säga. Storkmaktsambitionerna som hysts för EU är trots allt bland annat vad som får förmodas ledde till att Grekland tilläts gå med i valutaunionen trots att man inte uppfyllde konvergenskraven och vad som gjorde det möjligt för Cypern att gå med i EU som ett delat land. Stormaktsambitioner som sakta förflyttat allt mer makt från de nationella parlamenten till europeisk beslutsnivå.

EU grundades som ett fredsprojekt. Genom att binda samman de forna fienderna från de två världskrigen genom en kol- och stålunion skulle framtida krig undvikas. Nationalismen som gav Europa två världskrig och de högerextrema vindar som nu blåser genom Europa visar på ett fortsatt behov av en union och legitimiteten i EUs grundtanke. Ett europeiskt, mellanstatligt samarbete är en nödvändighet och en självklarhet. Men det är också en reformering av EU till en organisation som transformerar EU från elit-projekt till medborgarangelägenhet.

Det går inte att bygga en solid struktur utan en stark bas. Ett faktum som ignorerats av de som drivit på och applåderat den ökande överstatligheten inom EU. Det går inte att tvinga fram en legitimitet för EU. Den måste förtjänas.

Kostnaden för den arrogans som präglat den politiska utvecklingen av EU är vad vi ser just nu; är en hel union i gungning och ekonomisk turbulens.

Ett pris de många nu tvingas betala, för att de få valt att inte lyssna.

Mer läsning

Annons