Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad är nytt?

/
  • Ny, nyare, förnyare? Partiet måste förnyas, säger alla som tar avstånd från traditionell S-politik. Mikael Damberg vill fortsätta högerut, Veronica Palm tar av till vänster . Men var vill Sven-Erik Österberg?

Annons

”Förnyelse”! Ordet ekar från landets borgerliga ledarsidor till delar av den golvade Socialdemokratin och upprepas av de som pekas ut som möjliga partiledare. Partiets måste förnyas, heter det, utan att någon håller fram en enda konkret fråga där partiet är gammalt eller förlegat.

Den som skådar in i retorikens dimbankar finner att förnyelse betyder anpassning till den regerande högern. Mer moderat politik för att rädda Socialdemokratin. Kopiera alliansen för att erövra medelklassen.

De goda råden upprepas av partihögern, missnöjd med Mona Sahlin för att hon inte gick tillräckligt långt mot den politiska mitten, geografiskt förlagd till en armslängd från Reinfeldt och Borg. I stället bjöd hon in Lars Ohly. Ett fatalt missgrepp.

Sedan förde Sahlin partiet in i de djupaste skuggorna. Wetterstrand fick ta över som de rödgrönas främste. Redan när den gemensamma plattformen presenterades anades konturerna av Sahlins nederlag och avgång.

Vem ska nu föra partiet vidare högerut? Mikael Damberg kan ses som den perfekte ledaren för den resan. Veronica Palm pekas ut som vänsterns kandidat, hon kan leda partiet bort från den överbefolkade politiska mitten. Arbetarbladet föreslår Lena Sommestad, överlägsen de flesta som placeras på olika listor.

Men det blir väl Sven-Erik Österberg, en lika gedigen som trygg politiker, utan fiender. En kompromiss i partiets centrum.

Den som är mer intresserad av politik än möjliga eller omöjliga kandidater spikar upp Kjell Östbergs lilla artikel i gårdagens Aftonbladet. Enkelt, men plågsamt tydligt, ställs Sahlins anpassning till högerns systemskifte mot några frågor som borde ha drivits i valrörelsen.

(S) är, under Mona Sahlin, för vinster i vård, omsorg och skola. Avstånd till den offentliga sektorn som drivande för jobb och tillväxt. Lägre pensionärsskatt i stället för höjda pensioner. Nej till kommunalt veto men acceptans för friskolor som slår sönder de kommunala skolorna och skapar klasskillnader som sträcker ut sig i decennier. Karensdagar, men inte 90 procent i a-kassan.

Inga invändningar mot Jan Björklunds enkla lösningar på komplexa problem i skolan. Uppslutning bakom Carl Bildts krig i Afghanistan.

Dessutom ja till sänkningen av restaurangmomsen. Den kostar miljarder men skapar inte ett enda nytt jobb.

Att våga gå från den här sortens nyliberala anpassning, förklädd till förnyelse, kan leda rätt.

Mer läsning

Annons