Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad skulle Nobel ha gjort?

Alfred Nobel skrev 1895 följande i sitt testamente rörande det som skulle komma att bli Nobels fredspris:



”...en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser.”

Annons

Orden ger oss egentligen inte mycket vägledning när vi nu, 2009, ska analysera huruvida det var rätt eller fel av den norska Nobelkommittén att förära Barack Obama Nobels fredspris.

Sedan 1895 har världen genomlevt två världskrig och ett krig mot terrorismen. Vi har kapprustat och nedrustat. Vi har prövat atombomben. Vi har hållit oss med koncentrationsläger och accepterat masslakten i Rwanda och vänt bort blicken från Darfur. Vi har hiv och klimatkris att brottas med.

Alfred Nobels testamente skulle kunna tolkas som att Nobels fredspris ska delas ut till den som redan genomfört stordåd. Men har vi verkligen råd att bara använda ett i grunden så politiskt slagkraftigt pris på det sättet? Har vi råd att avstå från att använda det till att uppmuntra till stordåd och nöja oss med att använda det som belöning för gott utfört dagsverk?

Ett fredspris kan delas ut för redan genomförda gärningar. Eller användas i ett mer framåtblickande syfte, för att stärka en individ eller organisation med goda förutsättningar att genom sitt arbete bidra till folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer, som Nobel uttrycker det i sitt testamente.

I sin motivering talar Nobelkommittén endast om Obamas åstadkommanden fram till dags dato. I motiveringen framhävs särskilt hans arbete för att stärka den multilaterala diplomatin, vilken under George W Bush åttaåriga presidentskap fick en allt mer undanskymd roll. Vad Obama redan åstadkommit är egentligen inte mycket mer än att åter ge USA den roll landet hade under Bill Clintons presidentskap. Den av en aktör och supermakt med tilltro till både FN och det multilaterala samarbetet. Vilket förvisso är en nog så stor prestation. Om än också ett tämligen tacksamt uppdrag.

Bara c k Obama är som president också överbefälhavare, och i egenskap av detta är han därför nu krigsherre i både Irak och Afghanistan. Det rimmar illa med att verka för förbrödring och afskaffande eller minskning av stående armeer.

Obama är därför inte värdig Nobels fredspris om han tilldelas det endast för vad han åstadkommit under de nio månader han suttit som president. Då kan vi nöja oss med att konstatera att Nobels fredspris reducerats till ett pinsamt popularitetspris.

Tolkningen av Nobels testamente och syftet med fredspriset har dock förändrats genom åren. Muhammad Yunus och Grameen Bank och arbetet med mikrolån hade exempelvis förmodligen varit otänkbara pristagare vid seklets början, men däremot inte 2006.

Att ge Obama priset skulle kunna ses som att Nobelkommittén nu vidgar sin tolkning av testamentet ytterligare.

Oavsett detta har den norska Nobelkommittén har den här gången medvetet eller omedvetet till fullo utnyttjat prisets potential.

I stället för att i efterhand belöna Obama för stordåd sätter Nobelkommittén press på Obama att faktiskt åstadkomma den förändring han utlovat. Genom sitt besked lyckas Nobelkommittén dessutom provocera fram en debatt om både fredspriset och fredspristagandet som i sig är välgörande.

Vilket innebär att Nobels fredspris för första gången på mycket länge kan klassas som intressant. Även om det mediala ekot domineras av ett förenklande ”Pinsamt!” och ”För tidigt!”.

Mer läsning

Annons