Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad vilja socialdemokratin?

I månadsskiftet oktober-november håller Socialdemokraterna partikongress. Detta uppmärksammar vi på ledarsidan med temaserien ”Vad vilja Socialdemokraterna”. En ideologisk debatt om det Socialdemokratiska partiets framtid och färdriktning till vilken vi bjudit in en rad starka pennor. Först ut är Ellinor Eriksson, ledamot i SSU:s förbundstyrelse.

Annons

I socialdemokratins vagga klev en ung August Palm upp på en skolåda och agiterade. Han talade om en dröm om ett jämlikt samhälle fritt från kapitalismens bojor.

Ett samhälle som skulle byggas gemensamt.

Arbetarrörelsen växte fram och växte sig stark på de idealen.

Vi byggde landet. ”I trots och längtan, i svält och armod, nu bygger vi den nya tid”, som kampsången lyder. Folkrörelsen skapades alltså på den gemensamma längtan om en ny, bättre tid, med allas deltagande.

Det kan nog tyckas att det är teorier och ideologisk färdriktning man ska prata om på temat ”vad vilja socialdemokratin”, särskilt så här inför en stundande partikongress. Men jag vill snacka om rörelsen, eftersom de för mig hänger ihop som piff och puff.

Socialdemokratin ”hjärta” folkrörelsen = sant, är min nyförälskelse-fantasi.

Inte ”skilda sen många år tillbaka”, vilket tyvärr är mer sanningsenligt.

Folkrörelsen i sig kan vara en ideologi. Kan vara vägen framåt. Måste vara vägen framåt. Den bygger på att vi tillsammans formar målen och skapar förändringen vi vill se. Det är en välkomnande gräsrotsrörelse där allas medlemskap värderas likvärdigt.

 

När politiken kopplas bort från hur vi organiserar oss är socialdemokratin däremot precis som alla andra partier. Nämligen just ett politiskt parti och inte längre en rörelse. I just den riktningen har Socialdemokratin gått mer och mer. Eller gått och gått, spurtat ska man nog säga.

I dag pratas det snarare om partiet än om rörelsen.

Ombudsmän före omdaning. Monas vilja före de mångas vilja.

Supporter i stället för spelare i laget.

Man har professionaliserats och det har trasat sönder rörelsen.

 

Ju fler toppolitiker och anställda sossarna har, desto större blir glappet till medlemmarna där allas röster skulle vara likställda.

Ju tydligare politiken kommer uppifrån, desto sämre förankrad är den och desto sämre går det i opinionsundersökningarna.

Man säger uppifrån att Socialdemokraterna ska vara ett parti i vanligt folks vardag, men där gör man ett bamsefel. Vanligt folk ska bygga partiet, borde det heta.

 

Inför förra v ale t var Socialdemokraternas retorik ”Det går bra för Sverige”, något som ingen förutom möjligtvis Göran Persson och kanske pr-experten kände igen sig i. Nu är det snart dags för val igen och det är dags för partikongressen där politiken inför nästa val ska formas. Förhoppningsvis med större framgång denna gång.

Blir det en radikal politik för fler jobb, för utbyggd offentlig sektor och för ökad jämställdhet? Det enda svaret på frågan om vad vi vilja måste vara att man frågar medlemmarna det och sen faktiskt lyssnar på svaret den här gången.

Lyssnar för att tillsammans skapa en politik som människor känner igen sig i och önskar.

 

Vad vilja jag då säga? Jo, jag har förvisso ingen skolåda som August att ställa mig på, ingen djup röst och en lyssnande massa, men jag har samma dröm. Drömmen om jämlikhet och ett samhälle skapat gemensamt. Av folket. Rörelsen. Folkrörelsen.

 

SSU:are från Gävle som sitter i SSU:s förbundsstyrelse med ansvar för studier

Mer läsning

Annons