Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad vill Sverigemed FN?

Annons

Sverige är, historiskt sett, i FN-sammanhang en supermakt. Vi har bidragit med stora resurser, kompetens och FN soldater med moralisk kompass, inte minst under det kalla kriget har vi varit drivande i många viktiga frågor. Vi har varit en fackla för bland annat mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning.

Inget varar som bekant för evigt. I dag är vi medlemmar i EU och det har ofta blivit en dålig ursäkt för att vi inte kan driva en aktiv utrikespolitik. Det ligger något i det, men världen är större än EU. Sverige är respekterat men inte längre en drivande FN-medlem. Vi är en i mängden.

I förra veckan var jag i New York och såg det svenska EU-ordförandeskapet i FN. Den svenska FN-delegationen är full av tjänstemän och praktikanter som arbetar febrilt. Men det till trots så är det något som fattas. FN har ofta kritiserats med rätta. Men världsorganisationen är grunden för det globala samarbetet och gör stora insatser för många människor. Den behöver reformeras och anpassas till de krav och utmaningar världen står inför. Reformeringen av FN har pågått de senaste åren och organisationen har tagit viktiga steg framåt. Fokus på de tre pelarna mänskliga rättigheter, säkerhet och utveckling har stärkt FN:s arbete politiskt såväl som i fält. Det är ett arbete som kräver stöd och här borde Sverige kunna spela en större roll än vad man gör i dag.

Sveriges FN-politik diskuteras sällan. Jag har ofta förundrats över att det är så få journalister som följer FN:s arbete med tanke på hur mycket pengar Sverige gett till FN. Dessvärre är det också få politiker som kan FN. Vi lever på gamla lagrar och det håller inte. UD har lagt ner sin avdelning för FN-frågor. Vi har i dag endast 64 personer i större FN-operationer som poliser eller observatörer. Vi har alldeles för få svenska på höga poster i FN-systemet.

Vi må älska FN, men jag förstår inte vilken kärlek som blommar om den är mekanisk. Sverige har förvisso en kompetent utrikesminister. Men Carl Bildt prioriterar inte FN och det skadar Sveriges trovärdighet och intressen i världen. Bristen på FN-kunnande präglar också debatten om den aktuella svenska insatsen i Afghanistan. Vi hör hur debattörer svänger sig med vad som är FN – mandat eller inte, utan större kunskap.

Kanske kan konflikten i Afghanistan bli en katalysator för en bättre diskussion om FN, vad organisationen gör, vilka utmaningar organisationen står inför och vad Sverige kan göra utöver det vi faktiskt redan gör. Ja, och förtydliga vad Sverige faktiskt vill med FN.

Mer läsning

Annons