Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välbehövlig brittisk tackling av EU!

Svenska politiker är nu livrädda för ett brittiskt Brexit – alltså att Stor-Britannien beslutar sig för att lämna Europaunionen. Och visst, det är fullt begripligt.

Annons

Sverige står, tack och lov, utanför den olycksaliga euron och det gör också Stor-Britannien och eftersom det är EUs näst största ekonomi är det ett viktigt stöd för svenska intressen i det stora Brysselmaskineriet. I flera frågor har de båda länderna gemensamma ståndpunkter, även om det ofta finns helt olika motiv för dem.

I skrivande stund är det oklart hur EU-toppmötet där Camerons krav på EU diskuteras ska utfalla. Och jag är sannerligen ingen anhängare av den konservative David Cameron och ännu mindre av de ofta främlingsfientliga krafter som i hans land driver ett utträde ur Europaunionen. Det är Camerons flört med dessa som drivit fram det sämsta av de krav som Cameron kommer med – att EU-medborgare som kommer till Stor-Britannien ska få sämre rättigheter än britter. Det problemet handlar i själva verket om att landet har så många lågavlönade jobb att folk ofta har svårt att klara sig på lönen och behöver bidrag (”in-work-benefits”).

Jag röstade en gång nej till EU, men accepterar sedan länge det svenska medlemskapet (så länge vi slipper euron). Men denna absurda ängslighet inför EU-kritiken! Att Cameron och stora delar av den brittiska opinionen retar sig på den skrivning i EU-fördraget som talar om ”an ever closer union” (en allt tätare union) är en central och viktig kritik av EU-bygget som fler socialdemokrater runtom i Europa borde ställa upp på. Europaunionen har, årtionde efter årtionde, byggts av toppmöten och åter toppmöten och i mycket liten grad drivits fram av folkliga rörelser eller tydliga opinionskrav på en tätare union med allt fler överstatliga drag. Unionen är i allt väsentligt ett uppifrånbygge och det är därför det liknar ett korthus varje gång en kris drabbar den – såsom eurokrisen (som ännu inte är över och som lär återkomma på olika sätt) eller flyktingfrågan (där ett överstatligt fördelningssystem av flyktingar skulle kunna lösa flyktingkrisen).

Europaunionen är en stormakt, men vill inte erkänna det och jag menar att det är farligt med stormakter som agerar som om de inte är besittning av en enorm makt. Dess maktanspråk blir då svåra att kritisera.

David Camerons utmaning av Europaunionen är därför välbehövlig. Det är nödvändigt att det hela tiden förs en kritisk diskussion om huruvida unionen i huvudsak ska vara ett mellanstatligt samarbete med vissa överstatliga inslag, eller ett överstatligt projekt med vissa inslag av mellanstatligt samarbete.

Jag skulle önska att även den svenska regeringen vågade diskutera det.

Mer läsning

Annons