Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem vill bli politiker?

Annons

Den som sitter av ett fullmäktigemöte, det kan vara i vilken kommun som helst, ställer efter några timmars lyssnande den här frågan: Vem låter sig väljas till detta?

– Självplågare?

– Några med obegränsad frihet, och utan försörjningsplikter?

– De som vill skapa ett bättre samhälle, lokalt och i ett vidare perspektiv?

Svaret borde vara självklart, men är det inte. Efter ett tag inser de förtroendevalda att världen inte så lätt låter sig rubbas, och att lokalpolitiken kan vara lika cementerad som riksdagen.

Ett fåtal fattar besluten, resten ger sitt bifall och några försöker driva frågor efter sitt samvete, eller ideologiska övertygelse. När det inte går så bra, ideologi kläms mellan ekonomiska realiteter och viljan att bli omvald, kan man acceptera sin roll i beslutskedjan, eller göra något annat.

Och det, att hoppa av, väljer ganska många att döma av genomgången i gårdagens tidning. Moderaterna har det besvärligast, men inget parti kommer egentligen undan.

Några förklaringar lyfts fram; orutin, förstod inte uppdraget, ont om tid, utflyttning. Men Anders Lené, moderat som snabbt tröttnade på fullmäktige i Gävle, ger ord åt det som nog är nära sanningen: ”Det var för tråkigt”.

Det kan också skrivas: Demokratin är trög. Att forma en ny verklighet, eller något så vardagligt som att förbättra gatuunderhållet, tar sin tid.

En följdfråga är ändå given: Vilka är det som sitter kvar, i åratal och under flera mandatperioder? Svaren får analysers noga, i alla partier.

Och några självklara motåtgärder mot alla avhopp är inte lätt att plocka fram. Men grundläggande är väl att de som tar en plats på listan också får klara besked om vad det innebär. Kunskap om tröghet, ungefär. Och att demokrati tar tid, ofta ända in på småtimmarna.

Mer läsning

Annons