Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi måste hjälpa varandra med kropparna

Annons

Det skrivs inga rubriker om tystnaden från telefonen på vikariens bord.

Det sägs att tysta varsel inte hörs men lyssnar man så kan man höra kvinnofötter springa över arbetsgolv, tempohöjningen i dagens maraton mellan alla sjuka.

Sätter man örat emot kan man höra kuvertet landa på hallmattan, den tunga sucken efter beskedet från livsuppehållande system; sextiofemprocent av ingenting att leva på.

Det pratas inte om vikariaten vi minns men som arbetsgivarna låtsas glömma.

När vi stämplar ut i dag måste vi behålla arbetskläderna på och gå med diskussionerna i fikarummen ända upp till regeringen.

Skrika så högt att de inte vågar sitta kvar.

Det sägs att det går dåligt nu, men vi kan berätta att det går ännu sämre.

Deltidarna är redan en del av statistiken. Väntan vid telefonen förblir obetald.

Det sägs att tysta varsel inte hörs men lyssnar man kan man höra någon gå mellan lägenhetsväggarna, pendla mellan meningslösheten och promillen i flykten därifrån.

Lägger man örat emot kan man höra ryggar knäckas och människor gå sönder i det de kallar konjunktursvängningar.

Att till och med vi utan anställningar förlorat våra jobb.

Det talas över huvud taget inte om det onyttiga i att inte kunna göra någon nytta, vari det logiska i att låta färre människor göra mer jobb ligger.

Vi pratar inte med varandra om att bygga något med händerna, hjälpa varandra med kropparna. Om att vi är så många som står här nu, att om vi vill, är det bara att lyfta luren och berätta att vi har fått nog.

 

kallskänka och poet

Mer läsning

Annons