Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi måste tala om SD

/

Annons

I kurtiserandet av de välbeställda, de med arbeten, inkomst och bostad har snart sagt samtliga partier lämnat utanförskapets invånare därhän. Klyftorna är nu så stora att de där uppe står så långt ifrån de där nere, att det bara är genom att sparka neråt som det fortfarande finns någon inom räckhåll som mottagare för frustrationen och missnöjet. Och missnöjet och intoleransen, det tycks onekligen få löpa amok, utan att någon med emfas opponerar sig. Eller gör något för att stävja det. 

När Ekot sammanställer opinionsmätningar från oktober månad kommer man fram till att Sverigedemokraternas väljarstöd är uppe i 7,7 procent. De flesta av de nya sympatisörerna har tidigare röstat på Moderaterna, Socialdemokraterna eller legat på soffan. 

I Expressens Demoskopmätning får Sverigedemokraterna ett väljarstöd på 9 procent. Det gör Sverigedemokraterna till tredje största partiet i mätningen. 

Förklaringarna till detta är många. Enligt Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet handlar det bland annat om att platserna i riksdagen gjort partiet mer rumsrent och att tröskeln därmed sänkts för landets väljare att sympatisera med partiet.  

Klart är att svenskens vurm för Sverigedemokraterna är ett demokratiproblem som måste lösas. För Sverigedemokraternas framgångar riskerar bli till andras ofrihet. 

Men reaktionerna från de etablerade partierna är beklämmande obegymrade. Moderaternas Carl Bildt kommenterade Expressens Demoskopundersökning så här:

”Jag tror att detta kommer att korrigera sig framöver, när man ser helhetsbilden. De har inga andra lösningar än att isolera Sverige från omvärlden.”

Må så vara. Men uppenbarligen duger den lösningen för väldigt många svenskar på problemen de ser i sin vardag. Carl Bildts attityd och tilltro till självkorrigering är därför oroväckande. Det är även kommentarerna från partisekreterarna för riksdagspartierna rörande opinionsundersökningen, som gärna poängterar att vi är mitt i en mandatperiod. Det duger inte. I alla fall inte när det handlar om Sverigedemokraterna. För även om valdagen är det enda som räknas, räknas trots allt även arbetet som leder fram till valdagens resultat.

Och med tanke på att väljarna röstade in Sverigedemokraterna i riksdagen vid valet 2010, bör övriga partier ta situationen på större allvar än vad man tycks göra. 

För vad opinionsundersökningarna visar oss är att stödet för Sverigedemokraterna just nu växer. En tillväxt som tyvärr inte med självklarhet kan förväntas avstanna av sig själv.

De etablerade partierna, partier som det Carl Bildt företräder har ett ansvar för att aktivt motarbeta den utveckling som kan skönjas i opinionsmätningarna. Klyftorna som växer är den bästa grogrund som finns för denna typ av samhällsfarliga åsiktsströmningar. Utanförskapet vänder människor mot varandra. Det är en utveckling som ovillkorligen måste brytas, eftersom resultatet på så många sätt är förödande för oss som kollektiv. Och debatten som borde tas rörande Sverigedemokraterna, den är tyvärr beklämmande frånvarande. 

Det vore enkelt att avfärda Sverigedemokraterna som idioter. Det framstår de ofta som. Det vore enkelt att avfärda utvecklingen som en temporär sådan. Och peka på att det handlar om enstaka opinionsmätningar under mellanvalsår.

Tittar vi på Sverigedemokraternas utveckling går det dock inte att avfärda opinionsstödet för Sverigedemokraterna med en axelryckning och klapp på huvudet. För tyvärr handlar det om en rörelse som under mycket lång tid sakta och tålmodigt byggt sin organisation från grunden. Som tagit plats i kyrkofullmäktigeförsamlingar, i kommuner och landsting och som slutligen, efter år av fotarbete till sist var redo att på allvar försöka ta plats i riksdagen, vilket man också lyckades med 2010. 

I dag är Sverigedemokraterna mer än något annat dessutom ett populistiskt missnöjesparti.  Tittar vi på utvecklingen ifråga om främlingsfientlighet i Sverige torde grogrunden för deras framgångar vidare inte bara vara just den fråga som partiet gjort till sin paradgren; invandringen. SOM-institutes undersökningar visar nämligen att främlingsfientligheten snarare minskat än ökat i Sverige sedan början av 1990-talet. Till skillnad från väljarstödet för Sverigedemokraterna. 

Men i takt med att varslen ökar, utanförskapet cementeras och klyftorna mellan människor vidgas växer också missnöjet. Ett missnöje som de etablerade partierna i beklämmande utsträckning ignorerar i en tid när snart sagt alla partier vill ligga så nära mitten som möjligt och tävlar om vem som bäst kan tillfredsställa den redan välmående medelklassens behov. 

Ett missnöje som Sverigedemokraternas däremot hörsammar och kultiverar, att användas som instrument för att bygga vad som tycks vara en allt större väljarbas. 

Jenny Wennberg

Mer läsning

Annons